En Gudomlig Uppenbarelse

BIBELN SÅSOM EN GUDOMLIG UPPENBARELSE, BETRAKTAD I FÖRNUFTETS LJUS

A reasonable, thinking mind
will examine
God’s Word

    Den ärevördiga gamla boken har oafsiktligt blifvit ställd i en grufligt falsk dager af dess egna vänner.  Många af dessa skulle vara villiga att offra lifvet för densamma.  Och dock tillfoga de den större väsentlig skada än dess fiender genom att åberopa sig på den såsom stöd for deras så länge med vördnad betraktade missuppfattningar af dess sanning, hvilka de på traditionens väg erhållit is arf från sina fäder. 

    O, att de ville vakna upp, se efter på nytt, hvad som står skrifvet i bibeln, och bringa dess fiender på skam genom att frånrycka dem deras vapen!

Gutenberg Bible,
printed 1452-1455 in Mainz, Germany, by Johannes Gutenberg

The Bible has been miraculously preserved

The Tyndale Bible

   Bibeln påstår sig vara en sadan uppenbarelse från Gud, och den kommer till oss med tillräckligt yttre bevis för den sannolika riktigheten af sina anspråk samt låter oss med skäl hoppas, att en noggrannare undersökning skall bringa i ljuset ännu fullständigare och ännu mera bindande bevis for att den verkligen är Guds ord.

     Bibeln är den äldsta bok, som äger tillvaro: den har uthärdat trettio seklers stormar.  Människor ha på allt möjligt sätt försökt att bannlysa den från jordens yta: de hafva undangömt den, nedgräft den, gjort det till ett med dödsstraff belagdt brott att ha den i sin ägo, och de mest bittra och skoningslösa förföljelser ha rasat emot dem, som trott på densamma; men boken lefver ännu. 

    I denna dag, medan många af dess vedersakare sofva  dödens sömn och hundratals volymer, som skrifvits för att bringa den i vanrykte och tillintetgöra dess inflytandee för länge sedan äro förgätna, har bibeln banat sig väg till alla jordens folk och språk och blifvit öfversatt på öfver fyra hundra olika munarter. 

    Att denna bok öfverlefvat så många århundraden trots sådana rent af motstycke saknande ansträngningar att bannlysa och förstöra densamma är ett faktum som åtminstone utgör ett starkt omständighetsbevis för att det stora väsen som den påstår vara dess upphofsman, äfven varit dess bevarare.

Qumran Caves

Dead Sea Scrolls

    Dating from 100 B.C. to 100 A.D., the Dead Sea Scrolls were preserved in clay urns in the Qumran caves until their discovery in 1948. 
   Every book in the Old Testament, except Esther, is represented.

St. Catherine's Monastery

Sinaitic Manuscript

    Priceless parchments of the Sinaitic Manuscript, 4^th c. A.D., were preserved within the walls of St. Catherine’s Monastery in the heart of Sinai.  Discovered in 1859 A.D. by Count Tischendorf, the Codex Sinaiticus contains the New Testament and parts of the Old Testament.

The Geneva Bible

    Andra religiosa och vetenskapliga arbeten ha uträttat godt, verkat förädlande och varit till välsignelse för mänskligheten i någon mån, men alla andra böcker tillsammantagna ha varit oförmogna att skänka den suckande skapelsen den glädje, frid och välsignelse, som bibeln tillfört både rik och fattig, lärd och olard. 

The Bible points and refers to one prominent character:
Jesus of Nazareth.

    Bibeln är icke afsedd att blott läsas: den är en bok, som bör studeras med omsorg och eftertanke, [page 41] ty Guds tankar äro högre än våra tankar och hans vägar högre än våra vägar.  Om vi vilja fatta den oändlige Gudens plan och tankar, måste vi ägna all vår kraft åt detta maktpåliggande arbete.  De rikaste skatter af sanning ligga ej alltid på ytan.

    Det genomgående draget i denna bok är, att den alltjämt pekar på och hänvisar på en enda framstående karaktär, Jesus af Nasaret, som den säger vara Guds son.  Från början till slut intager hans namn, kall och verk ett framstående rum.  Att en man benämnd Jesus af Nasaret, lefde och åtnjöt en viss ryktbarhet ungefär vid den af bibelns författare angifna tiden, är ett historiskt factum utanför bibeln, och det har på olika sätt blifvit till fullo bestyrkt. 

    Att denne Jesus korsfästes, emedan han gjort sig anstötlig för judarna och deras prästestånd, är ytterligare ett af historien bekräftadt faktum, oafsedt de bevis, som lämnas af nya testamentets författare.  Dessa (med undantag af Paulus och Lukas) voro personliga bekantskaper och lärjungar till Jesus af Nassaret, hvilkens läror deras skrifter framställa.

  
Pool of Siloam

Jesus healed a blind man
at the Pool of Siloam John 9:11.

     The pool is one of the few undisputed localities in ancient Jerusalem. Waters from the Spring Gihon flow into the Pool of Siloam through a tunnel which was engineered by King Hezekiah in 715 BCE. Hezekiah's 1750 foot tunnel can still be traversed by foot today.

Golgotha
"And he bearing his cross went forth into a place called the place of a skull,
which is called in the Hebrew Golgotha."
John 19:17

Garden Tomb
"Now in the place where he was crucified there was a garden; and in the garden
a new sepulchre..." John 19:41

The disciples
were committed
to an unpopular cause.

    Han dömdes till döden och korsfästes som en missdådare af judarna; de mes religiosa bland dem samtyckte till och fordrade hans dod såsom en, hvilken ej vore vard att lefva.  Och genom att åtaga sig hans sak och offentligt förkunna hans läror blottställde sig dessa män för förakt, försakelse och bitter förföljelse, satte själfva lifvet på spel och ledo till och med i några fall martyrdöden. 

    Om vi medgifva, att Jesus, medan han lefde, var en märklig person både i sitt lif och i sin lära, hvad bevekelsegrund kunde väl dock hafva funnits for någon att antaga sig hans sak, sedan han var dod? – i all synnerhet då hans död var så neslig? 

     Och om vi antaga, att dessa [page 42] författare uppfunno sina berättelser, och att Jesus var deras inbillade hjälte eller ideal, huru orimligt vore det icke att tänka sig, att människor vid sundt förnuft, sedan de påstått, att han var Guds son, att han hade blifvit aflad på ett öfvernaturligt sätt, ägde öfvernaturliga krafter, genom hvilka han botat spetälsak, gifvit syn till dem, som födts blinda, och horsel åt de döfva, till och med uppväckt de döda – huru högst ormligt att tänka sig, att de skulle afsluta skildringen af en sådan karaktär med den uppgiften, att en handfull af hans fiender afrättade honom såsom en högförrädare, under det å andra sidan alla hans vänner och lärjungar, bland dem författarne själfva, öfvergåfvo honom och flydde i det afgörande ögonblicket?

What motivated
the writers of Scripture?

Jeremiah

    Hvilka bevekelsegrunder kunde hafva ledt dem?  Kunde de rimligtvis hafva hoppats att därigenom vinna lycka, tykte, makt eller jordiska fördelar?  Jesu vänners fattigdom och deras hjältes egen brist på popularitet bland Judeens store religionsmän motsäga en sådan tanke, hvarjämte det, att han dog som en missdådare, en fridstörare, och var föraktad, icke lofvade någon utskikt till afundsvärdt rykte eller jordiska fördelar för dem, som företoge sig att åter vinna fast fot för hans lära.  Om de, som predikade Jesus, haft ett sådant mål i sikte, skulle de då icke i hast gifvit saken förlorad när de funno, att det ådrog dem vanära, förföljelse, fängelse, gisslan, ja till ovh med doden? 

    Om de, som predikade Jesus, haft ett sådant mål i sikte, skulle de då icke i hast gifvit saken förlorad när de funno, att det ådrog dem vanära, förföljelse, fängelse, gisslan, ja till ovh med doden?  

    Förnuftet säger oss tydligt, att män, som uppoffrade hem, anseende, ära och lif, som ej lefde för standens njutning, utan hvilkas hufvudsyfte var att höja sina medmänniskor, och som inskärpte sedeläror af den högsta ordning, icke endast hade en bevekelsegrund, utan att [page 43] deras bevekelsegrund måste ha varit ren och deras mål i högsta måtto sublimt.  Fornuftet förklara vidare, att sådana mäns vittnesbörd, ledda som de voro af endast rena och goda bevekelsegrunder, förtjänar tio gånger så mycket förtroende och uppmärksamhet som vanliga författares.

    Icke heller voro dessa män religionssvärmare: de voro män vid sundt förnugt och gåfvo vid hvarje tillfälle skäl för sin tro och sitt hopp, och denna sin välgrundade öfvertygelse sveko de aldrig.

The Biblical writers were honest and faithful
to the Lord.

    Om en bedragare hade för afsikt att framställa någon såsom en stor man, och i all synnerhet om man ville låta påskina, att somliga af hans skrifter voro af Gud ingifna, skulle han utan tvifvel måla en sådan persons karaktär i högsta måtto oförvitlig och adel.  Att bibeln icke gjort sig skyldig till ett sådant handlingssätt, ar ett tillfredsställande bevis på att den icke blef svekfullt hopsatt i afsikt att föra bakom ljuset.

Examine the
character
of the writings

The writers
were acquainted first hand
with the facts

     Nya testamentets fem första böcker och åtskilliga i gamla testamentet äro berättelser eller historier om fakta som författarne kände till, berättelser, för hvilkas sanning deras karaktär utgör en borgen.  Det är tydligt för alla, att det icke erfordrades en särskild uppenbarelse för att helt enkelt omtala sanningen rörande saker, med vilka de voro nära och fullt förtrogna. 

     Då emellertid Gud önskade att gifva människan en uppenbarelse, utgör de faktum, att dessa berättelser om förflutna händelser äro af betydelse for denna uppenbarelse, ju skäl for att antaga, att Gud skulle så leda och ordna, att den ärliga person, han utsåg till författare, skulle komma i beröring med nödiga fakta.  Trovärdigheten af dessa historiska delar af bibeln hvilar nastan helt och hållet på författarnes karaktär och bevekelsegrunder. 

     En god människa talar icke osanning.  En ren källa gifver icke bittert vatten.  Och dessa skriftens samfällda vittnesbörd nedtysta hvarje misstanke, att deras forfattare skulle säga eller göra ondt, på det att godt måtte komma däraf.

     Sa till exemple ansåg häfdatecknaren en osminkad berättelse om moabiter- och ammoniterfolkens ursprung och deras släktskap med Abraham sannolikt vara nödvändig for en fullständig historia om deras ursprung. [page 45](1 Mos. 19:36-38.) 

    Likaså meddelas en mycket omständig redogörelse om Judas barn, ty från honom härstammade David, konungen, genom hvilken Marias, Jesu moders (Luk. 3: 23, 31 34), så väl som Josefs, hennes makes, släktregister leder tillbaka till
Abraham. 

    Tvifvelsutan var nödvändigheten att fullkomligt fastställa släktleden så mycket större, som af denna stam (1 Mos. 49: 10) skulle komma Israels förnämste konung så väl som den utlofvade Messias.  Häraf ett ingående i enskildheter, som annars icke förekommer. – 1 Mos. 38.

We find a reason
for details

     Man torde också komma ihåg, att samma saker kunna framställas på ett mer eller midre delikat sätt i hvarje språk, och att ehuru bibelöfversättarne voro alltför samvetsgranna för att utelämna något af hvad som förekom i grundtexten, lefde de likväl på en tid, som var mindre nogräknad an vår i fråga om valet af fina uttryck; detsamma kan man tänka sig rörande den äldre bibliska tiden och dess vana att uttrycka sig.  

    Säkerligen kan icke den mest grannlaga ha något att anmärka mot något uttryck i nya testamentet rörande denna punkt.

Moses Leading Israel Out of Egypt

Moses böcker och de däri kungjorda lagarna.

     Bibelns fem första böcker äro kända under titeln Moses fem böcker, ehuru de ingenstädes nämna honom som sin författare.  Att de skrefvos af Mose eller under hans ledning, är mycket antagligt, och berättelsen om hans död och begrafning, få vi tänka oss, utgjorde ett passande tillägg af hans sekreterare. 

     Utelämnandet af en bestämd uppgift om att dessa böcker voro författade af Mose är intet bevis emot ett sådant antagande, [page 46]ty om någon annan hade skrifvit dem i afsikt att föra bakom ljuset och begå ett bedrägeri, skulle han säkerligen, for att vinna förtroende, hafva föregifvit, att de voro skrifna af Isrqaels store ledare och statsman.  (Se 5 Mos. 31: 9-27.) 

     Om ett äro vi vissa, det var verkligen Mose, som förde det hebreiska folket ur Egypten.  Han organiserade dem såsom en nation under de lagar, som äro framställda i dessa böcker, och den hebreiska nationen har i öfver tre tusen år enhälligt påstått, att dessa böcker voro en gåfva till dem af Mose, och så heliga hafva de hållit dem, att icke en punkt eller prick finge ändras, hvilket utgör en borgen för att texten är oförfalskad.

"He stretcheth out the north over
the empty place,
and hangeth
the earth
upon nothing."
Job 26:7

    Den kinesiska historien vill låtsas begynna med skalpelsen, i det den förtäljer, huru Gud gaf sig ut på vattnet i en båt och tog en jordklimp i handen och kastade den i vattnet.  Denna jordklimp, heter det, blef denna världen o. s. v.  Men hela sagan är så förnuftslos, att ett barn i förståndet icke skulle låta sig narras däraf. 

     Framställningen i första Mosebok däremot utgår från det förnuftiga antagandet, att en Gud, en skapare, en intelligent första orsak, redan förrefanns.  Den rör sig icke om Gud såsom hafvande en begynnelse utan om hans verk och dess begynnelse och systematiska ordningsfulla fortskridande:

»I begynnelsen skapade Gud himmel och jord». 

     Den blot omnämner jordens ursprung utan att inlåta sig på någon närmare förklaring, och sedan vidtager berättelsen om de sex dagar (tidsskeden), under hvilka den tillredes för människan. 

    Denna framställning bestyrkes i hufvudsak af vetenskapen, hvars ljust samlat sig i fyra tusen år; följaktligen ar det langt förnuftigare att godkänna det påståendet, att dess sagesman var gudomligt inspirerad, än att antaga, att en man ensam visste mera an hela den återstående [page 47] mänskligheten vet efter tre tusen års forskning, en forskning, som nu underlättas af moderna hjälpmedel och har pengar i millionvis till sit förfogande.

The Mosaic Law was unequaled.
Today we base our laws on the Law of Moses

     Betrakta vidare det system af lagar dessa skrifter innehålla.  Säkert är, att dessa lagar ej haft något motstycke förrän i detta nittonde århundradet, och det nittonde århundradets lagar hvila på de i Moses lag uppställda grundsatserna och äro på det hela affattade af män, som erkände den mosaiska lagens gudomliga ursprung.

     Dekalogen, eller tio Guds bud, utgör ett kort sammandrag af hela lagen.  Dessa tio bud innehålla förordnanden rörande gudsdyrkan och sedlighet, hvilka måste förefalla hvarje forskare i hög grad märkliga, och om de hittills varit okända och nu påträffades bland Greklands, Roms eller Babylons ruiner och reliker (nationer, som hafva uppstått och åter gått ned långt efter det dessa lagar stiftades), skulle de anses underbara, om ej öfvernaturliga. 

    Men bekantskap med dem och deras anspråk har alstrat en viss likgiltighet, så att det verkligt storartade i dem ej ses utom af några få.  Sant är, att dessa bud icke handla om Kristus, men så gåfvos de icke heller åt kirstna utan åt hebreer, icke för att lara tro på en återlösning utan för att öfvertyga människor om deras syndiga tillstånd och behof af en återlösning. 

     Och hufvudsumman af dessa bud sammanfattades på ett beundransvärdt sätt af kristendomens store grundläggare i den order:

 »Du skall älska Herren din Gud af allt ditt jhärta och af all din själ och af allt ditt förstånd och af all din kraft», och: 

»Du skall älska din nästa såsom dig själf.» -- Mark. 12: 30, 31.

The Israelites lived under the government
of God

The Levitical Priesthood

     Tabernaklet i midten af lägret hade i sitt »allraheligaste» rum en uppenbarelse af Jehovas närvaro såsom deras konung, och där fingo de på öfvernaturlig väg mottaga undervisning rörande den rätta förvaltningen af nationella angelägenheter.  Ett prästestånd inrättades, som hadde oinskränkt tillsyn öfver tabernaklet, och endast genom prästerna erhölls tillträde till Jehova och tillstånd att meddela sig med honom. 

The Tabernacle,
in the center
of the Camp, had a manifestation of God’s presence in its Most Holy apartment.

Ark of Covenant in the Most Holy

The privileges
of the priests
were limited

Priest in
Most Holy

      Någon torde härvidlag tanka: »Jo jo, där ha vi ändamålet med deras organisation: hos dem, liksom hos andra folk, var det prästerna, som hade harraväldet.  De missbrukade folkets lättrogenhet och injagade fruktan hos dem för egen äras och vinnings skull.» 

    Dock sakta, min vän, låtom oss icke antaga någonting förhastadt.  Då, såsom här, det är så lätt att taga reda på själfva fakta för att se, huru saken verkligen förhåller sig, vore det ej förnuftigt att draga losa slutsatser med förbiseende af sakförhållanden.  Allt talar ovedersägligen emot en sådan mening. 

    Prästernas rättigheter och privilegier voro skarpt begränsade; de erhöllo alls ingen civil myndighet och saknade helt och hållet tillfälle att begagna sig af sitt ämbete för att kränka folkets rättigheter eller samvetsfrihet, och det var af Mose, en medlem af prästsläken, som dessa bestämmelser gjordes.

A theocratic government
was established

Moses

Elders of Israel

     För[page 49]att undvika allt missförstand vilja vi säga, att ur icke troendes synpunkt var Israels regering en demokrati, men betraktad i ljuset af sina egna anspråk var det var det en teokrati, d. v. s. en gudomlig regering, ty de af Gud genom Mose gifna lagarna tilläto inga förändringar: man fick hvarken lägga till eller taga ifrån sin lagsamling.  

     Från denna sidan sedd var Israels regering olik hvarje annan borgerlig regering, vare sig förr eller senare. 

»Då sade Herren till Mose: ’Samla ihop åt mig sjuttio män af de äldste i Israel, dem som du vet höra till de äldste i folket och till dess tillsyningsmän; och för dessa fram till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig.  

»Där vill jag då stiga ner och tala med dig, och jag vill taga af den ande, som är öfver dig, och låta komma öfver dem; sedan skola de bistå dig med att bära på bördan af folket, så att du slipper bära den ensam’.»  (4 Mos. 11:16, 17.)

     Se också verserna 24—30 som ett exempel på äkta, sveklöst statsmannaskap och ett saktmodigt och ödmjukt sinne.)  Då Mose återgaf detta, sade han:

»Då tog jag hufvudmännen i edra stammar, visa och välkända män, och satte till hufvudman öfver eder, till föreståndare, somliga öfver tusen, andra öfver hundra, andra öfver femtio och andra öfver tio, och till tillsyningsman i edra särskilda stammar.» 
     -- 5 Mois. 1: 15; 2 Mos. 18: 13—26.

This form of government was calculated
to cultivate the
spirit of true liberty

If Moses had been ambitious,
he would have
misused his power

Moses anointing Aaron High Priest

     Äfven i de fall, då sådana hjälpt till att bilda republiker, [page 50] har det af påföljande händelser framgått, att de gjorde det med beräkning att vinna folkets gunst och stadfästa sin egen makt. En äregirig man, behärskad af klok beräkning, skulle, om han befunnit sig i Moses omständigheter och haft till mål att stadfästa ett bedrägeri mot folket, hafva arbetat på vidare sammandragning af makten i sina egna och sin familjs händer, helst som detta skulle hafva synts vara en ganska lätt sak att åstadkomma, då ju den religiösa myndigheten redan foörefanns i denna stam och ifrågavarande nation gjorde anspråk på att styras af Gud från tabernaklet. 

     Ej heller är det antagligt, att en man, som var mäktig att skapa sådana lagar och regera ett sådant folk, skulle vara kortsynt nog att icke se, hvarthän hans verksamhet måste leda.  Så fullständigt laddes folkets styrelse i dess egna händer, att änskönt det var förbehållet, att viktigare ärenden, som ofvannämnda styresmän ej kunde afdöma, skulle hanskjutas till Mose, ägde de dock själfva att afgöra, hvilka mål som skulle gå til Mose.  

»Men om något ärende blifver eder för svårt, skolen I hänskjuta det till mig, att jag må höra det.»
                                     -- 5 Mos. 1: 17

The people
asked
for a king

Samuel anointing
Saul king

     Och den utbyttes sedan mot konungavälde på begäran af »de aldste», utan Herrens godkannande.  Herren sade till Samuel, som för tillfället fungerade som ett slags provisorisk ordförande:

»Lyssna till folkets ord och gör allt hvad de begära af dig; ty det är icke dig de hafva förkastat, utan mig hafva de förkastat, i det de icke vilja, att jag skall vara konung öfver dem.» [page 51] 

    På Guds tillsägelse utvecklade Samuel för folket, huru deras fri- och rättigheter skulle blifva ringaktade och huru de genom en sådan förändring skulle blifva tjänare; men förgäfves: de hade låtit sig bedåras af den populära idén, som de kunde se förverkligad rundt omkring sig hos andra nationer.  (1 Sam. 8: 6-22.) 

    På hvem tränger sig ej den tanken, då man reflikterar ofver denna berättelse om deras åstundan efter en konung, att Mose skulle utan svårighet hafva kunnat befästa sig i spetsen för ett stort rike?

Judges –
"Ye shall hear the small as well as the great..."
Deuteronomy 1:17

Breastplate of the High Priest which had the Urim and Thummim

The High Priest

    Dessa stammens representanter kallades höfvitsmän eller äldste, och det var till dem, som Mose öfverlämnade äran och makten af den världsliga styrelsen.  Hade han däremot haft för afsikt att förlägga makten hos sig själf och sin släkt, skulle dessa män varit de sista han beklädt med ämbete och myndighet.

     De instruktioner, som gåfvos dem,  hvilka blifvit utnämnda till civila styresmän, såsom från Gud, äro ett mönster af enkelhet och renhet.  Mose förklarar inför folket i dessa domares närvaro:

»Och jag bjöd då också edra domare och sade: ’Hören efter hvad edra bröder hafva sig emellan; och om någon har en sak med sin broder eller med en främling (utlänning), som bor hos honom, så bedömen rättvist mellan dem.  

»I skolen icke hafva anseende till någon person, när I dömen, utan höra den ringe likaväl som den höge; I skolen icke frukta för någon man, ty domen hör Gud till.  Men om nagot ärende blifver eder for svårt, skolen I hänskjuta det till mig, att jag må höra det’.»  (5 Mos. 1: 16, 17.) 

     Sådana svåra mål belfvo efter Moses död bragta direkt till Herren genom öfversteprästen. [page 52]  Svaret var ja eller nej genom Urim och Tummim.

     Hvad skola vi inför dessa fakta säga om den teorien, som vill göra gällande, att dessa böcker skrefvos af skurkaktiga präster för att tillförsäkra dem inflytande och makt öfver folket? 

    Skulle väl sådana män för ett sådant ändamål författa falska dokument, som voro ägnade att tillintetgöra just de syften, de sökte befrämja – dokument, som på ett bindande sätt bevisa, att Israels store höfding, en medlem af deras egen stam, på Guds tillsägelse uteslöt  prästeståndet från världslig makt genom att lägga den makten i händerna på folket? 

    Anser någon en sådan slutsats förnuftig?

"Jubilee"
– the economic leveler

Blowing the Jubilee Trumpets

    Och hvad det anglick att värna folket mot de faror, som uppstå därigenom, att somliga blifva mycket fattiga och andra öfvermåttan rika och maktiga, så har ingen annan nationell lag någonsin blifvit antagen, som så omsorgsfullt öfvervakade denna punkt. 

     Moses lag sörjde för en restitution eller återställelse hvart femtionde år – deras jubelår.  Denna lag omöjliggjorde den fasta egendomens absoluta afhändande och förhindrade därigenom dess hopande i handerna på några få. (3 Mos. 25: 9, 13-23, 27-30.) 

    De fingo i sanning lara sig att anse hvarandra som bröder och att handla därefter; att bistå hvarandra utan ersattning och att icke ockra den ene på den andre. – Se 2 Mos. 22: 25;  3 Mos. 25. 36, 37;  4 Mos. 26. 52-56.

All the laws were
read aloud

God’s government protected Israel
from dictatorship.

     Lagarna voro utställda eller anbragta på ett sådant sätt, att hvem som ville kunder afskrifva dem; och på det att de fattigaste och olärdaste ej måtte [page 53] vara okunniga om dem, var det prästernas skyldighet att föreläsa dem för folket vid deras sjuårsfester.  (5 Mos. 31: 10, 13.) 

     Är det rimligt att antaga, att sådana lagar och bestämmelser uttänktes af illasinnade eller förslagna män, som åsyftade att med svek beröfva folket dess frihet och lycka?  Ett sådant förmenande skulle strida mot förnuftet.

     I sin aktning för främmande personers och fienders rättigheter och intressen var den mosaiska lagen tretiotvå sekler före sin tid – om ens de mest civiliserade nationers lagar i vår tid kunna mäta sig med den i rättvisa och människovänlighet.  Vi läsa:

Laws displayed love for the stranger

Ruth and Boaz

-- »En och samma lag skall gälla för eder, den skall gälla lika väl for främlingen (utlänningen) som för infödingen; ty jag är Herren, Eder Gud.» -- 2 Mos. 12: 49; 3 Mos 24: 22.

»När en främling bor hos eder i edert land, skolen I/icke förtrycka honom.  Främlingen, som bor hos eder, skall räknas såsom en inföding bland eder du skall älska honom såsom dig själf; 

»I hafven ju själfva varit främlingar i Egyptens land.» 
                         -- 3 Mos. 19: 33, 34.

Animals were not forgotten, but were protected by laws of kindness.

Animals were not to be unequally yoked.

»Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna, som kommit vilse, skall du föra djuret tillbaka till honom.  

»Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall du ingalunda lämna mannen ohulpen utan hjälpa honom att lösa af bördan.» 

                                 -- 2 Mos. 23: 4, 5.

     Ej ens de stumma djuren voro förgätna.  Grymhet mot dem så val som mot människor var strängeligen förbjuden.  Man fick icke binda till munnen på oxen, medan han uttröskade säden, af det goda skälet, att arbetaren är värd sin föda. 

     Man flick ej ens använda oxen och åsnan tillsammans vid plöjning, emedan de äro så olika i styrka och gång: det vore djurplågeri.  För deras hvila var ock sörjdt. – 5 Mos. 25: 4; 22: 10; 2 Mos. 23: 12. [page 54]

Tithing
was voluntary.

The Widow's Mite

     Prästeståndet torde af somliga kanske påstås hafva varit en själfvisk institution, emedan levitstammen underhölls genom tionde eller den årliga tiondedelen af hvars och ens landtmannaprodukter bland deras bröder af de öfriga stammarna. 

     Att så framställa saken utgör ett orättvist återgifvande af det verkliga förhållandet, hvilket är alltför vanligt bland tviflare, som, möjligtvis i okunnighet, därigenom ställa i en falsk dager ett af de märkligaste bevis på att Gud hade sin hand med i organiserandet af detta system, och att det icke var ett verk af ett egennyttigt och ränkfullt prästerskap. 

    Ja, det händer till och med ej sällan, att det oriktigt framställes af ett nutidens prästerskap, som påyrkar ett liknande system nu, i det de begagna det israelistiska systemet som ett prejudikat, utan att därvid nämna det sakernas tillstånd, hvarpå det var grundadt, eller sättet för tiondens erläggande.

The Priests had
no inheritance
in the land.

The High Priest

     Nio gånger ges detta förbud före landets delning.  I stället för landet borde för visso något vederlag beredas dem, och tionden var följaktligen denna rättvisa och billiga ersättning. 

    Och detta är icke allt: tionden, ehuru såsom vi hafva sett, en rattvis utskyld, indrefs ej som en skatt utan skulle erläggas såsom ett frivilligt bidrag.  Och ingen hotelse tvingade dem att lämna dessa bidrag: allt berodde på deras samvetsgrannhet.  De enda förmaningarna till folket rörande denna sak äro följande:

»Tag dig till vara för att glömma bort leviten, så länge du lefver i ditt land.»  (5 Mos. 12: 19.)  

»Och [page 55] leviten, som är inom dina portar, skall du då icke glömma bort, ty han har ingen lott eller arfvedel jämte dig» (i landet). – 5 Mos. 14: 27.

No provision
was made
for honoring
the priests.

Protection for widows
and orphans

Wage protection...

Honor for
the elderly

"Thou shalt rise up
before the
hoary head
and honor the face
of the old man,
and fear thy God:
I am the LORD."
Leviticus 19:32

     Allmänna lagen, som icke gjorde någon åtskillnad mellan olika klasser och icke hade något asneende till personen, var deras enda skydd.  Detta är så mycket märkligare, som behandlingen af tjänare, främlingar och ålderstigna var föremål för särskild lagstiftning.  Till exempel:

»En främling skall du icke förorätta eller förtrycka... Änkor och faderlösa skolen I icke behandla illa.  Behandlar du dem illa, så skall jag för visso höra deras rop, när de ropa till mig, och min vrede skall upptändas, och jag skall dräpa eder med svärd, så att edra egna hustrur blifva änkor och edra barn faderlösa.»  (2 Mos. 22: 21--24; 23: 9; 3 Mos. 19: 33, 34.)

»Du skall icke göra en arm och fattig daglönare orätt, ehvad han är en af dina broder, eller han är en af främlingarna, som äro has dig i ditt land, inom dina portar.  Samma dag han gjort sitt arbete, skall du gifva honom hans lön och icke låta solen gå ned däröfver, eftersom han är arm och längtar [page 56]efter sin lön; han kan eljest ropa öfver dig till Herren, och så kommer synd att hvila på dig.»  (3 Mos. 19: 13; 5 Mos. 24: 14, 15; 2 Mos. 21: 26, 27.) 

»För ett grått hufvud skall du stå upp och den gamle skall du ära.»3 Mos. 19: 32.  Se också 3 Mos 19: 14.) 

     Allt detta, men intet särskildt om präster eller leviter eller deras tionde.

Scientific sanitation

     Moses lag hade dessutom en typisk eller förebildande karaktär, en sak, hvars behandling vi måste uppskjuta tills längre fram; men redan denna hastiga öfverblick har lämnat öfverväldigande bevis för att denna lag, som utgör sjalfva grundstommen af den uppenbarade religionens hela system, som det återstående af bibeln vidare utvecklar, är i sanning ett underbart uppvisande af visdom och rättvisa, i synnerhet då dess datum tages i betraktande.

All this is evidence
of a wise, just
and loving God.

     Är det med blicken fäst på hans karaktär och hans befallningar till folket att icke bära falskt vittnesbörd och undvika skrymteri och lögn, är det, säga vi, rimligt att antaga, att en sådan man själf bar falskt [page57] vittnesbörd och torgförde sina egna åsikter och lagar såsom Guds? 

     Man bör också ihågkomma, att vi begagna närvarande upplagor af bibeln, och att därför den integritet eller det oförändrade skick, för hvilket den är så bemarkt, utgör likaså ett bevis för Moses efterträdares redbarhet; ty ehuru bland dessa efterföljare funnos onda män, som sökte sitt eget och icke folkets bästa, så är det tydligt, att de icke rörde de heliga skrifterna, som äro oförfalskade allt intill denna dag.

"Take, my brethren, the prophets, who have spoken in the name of the Lord, for an example of suffering affliction and of patience." James 5:10

Elijah Reproves King Ahab

Bibelns Profeter.

     Låt oss nu kasta en blick på karaktären af bibelns profeter och deras vittnesbörd.  En ganska märklig omständighet ar, att profeterna med få undantag icke tillhörde prästklasses, och att i deras dagar deras profetior i allmanhet väckte motvilja hos det vansläktade prästerskapet, som föredrog att vända kappan efter vinden, och hos det for afguderi böjda folket. 

     Innebörden af deras budskap från Gud till folket var i allmänhet förebråelse for synd i förening med varningar om konnande straff, bland hvilka vi då och då finna inflätade löften om framtida välsignelser, sedan de först blifvit renade från synden och återvunnit Herrens ynnest. 

     Deras erfarenhet var till största delen långt ifrån afundsvärd: försmädelse blef deras vanliga lott, många af dem kastades i fängelse och dödades på våldsamt satt.  Se 1 Kon. 18: 4, 10, 17, 18; 19: 10; Jer. 38: 6; Ebr. 11: 32--38. 

    I somliga fall var det först åratal efter deras död, som deras sanna karaktär som Guds profeter erkändes.  Men våra ord gälla de profetiska författare, hvilkas uttalanden göra anspråk på att vara en direkt ingifvelse af Jehova. 

The Prophets

    Sålunda hade alla befogenhet att lära och bestraffa, men enär de flesta voro, såsom i våra dagar, upptagna med näringsomsorger, blefvo liknöjda och ej frågade efter religion, så var det jämförelsevis få, som efterkommo denna lagens fordran att bestraffa synden och uppmana till gudaktighet, och dessa predikanter kallas »profeter» både i gamla och nya testamentet. 

     Benämningen profet, sådan den vanligen brukas, betyder offentlig utläggare, och afguderiets offentiliga lärare kallades äfven så, t. ex. »Baals profeter», etc. Se 1 Kor. 14: 1—6; 2 Pet. 2: 1; Matt. 7: 15; 14: 5; Neh. 6: 7; 1 Kon. 18: 40; Tit. 1: 12.

Exhorting the Israelites
to Repentance

Deborah
Reproving and Warning

Daniel in the Den of Lions

"For the prophecy came not
in old time
by the will of man:
but holy men of God spake as they were moved by the Holy Spirit."
2 Peter 1:21

     Det är åt skrifterna af denna klass af profeter, som talade och skrefvo såsom de voro rörda af den heliga anden, som vi nu ägna uppmärksamhet.  De torde med skäl kunna betecknas:

Prophets of God

Gudomligt befullmaktigade profeter eller siare.

     Då man ihågkommer, att dessa profeter till det stora flertalet voro lekmän, som icke åtnjöto något underhåll af prästmannens tionde, och då därtill lägges, att de ofta bestraffade icke blott konungar och domare utan äfven präster (ehuru de icke klandrade själfva ämbetet utan dess utöfvares personliga synder), så blir det tydligt, att vi icke kunna rimligtvis anse, att dessa profeter tillhörde någon präst- eller annan liga för fabricerandet af lögn i Guds namn.  I ljuset af sakförhållandena förbjuder förnuftet en sadan misstanke.

     Om vi således icke finna något skall att mistänka bevekelsegrunderna hos bibelns olika författare utan [page 59]finna, att anden i dess olika delar är rättfärdighet och sanning, låtom oss härnäst undersöka, huruvida det finnes något sammanhang eller föreningsband mellan Moses, de öfriga progeternas och de nytestamentliga författarnes skrifter. 

The link
between the
Old and New Testaments

The Bible has
one plan,
one spirit,
one aim, and
one purpose

The Wycliffe Bible

The Bible contains more than
morals, maxims, and words of comfort.

The Bible was written
by many pens
at various times
under different circumstances.

     Se här, hvad vi finna: en och samma plan, ande, syfte och uppsåt genomgår hela boken.  Dess första sidor berätta om människans skapelse och fall, dess sista sidor förtälja om människans återupprättelse från detta fall, och dess mellanliggande sidor visa de på hvarandra följande stegen af Guds plan för fullbordandet af detta uppsåt. 

     Harmonien och dock motsatsen mella bibelns tre första och tre sista kapitel är slående. 

--De förra beskrifva den första skapelsen,

--de senare den förnyade eller återställda skapelsen, då synden och dess straff, förbannelsen, är borttagen;

--De förra visa, huru Satan och det onda göra sitt inträde i världen för att bedraga och förstöra de senare visa hans verk tillintetgjordt, de förstörda återställda, det onda utplånadt och Satan förintad. 

--De förra visa, huru herraväldet förlorades af Adam, de senare visa det herravälde återställdt och för evigt befäst af Kristus och Guds vilja förverkligad på jorden såsom i himmelen. 

--De förra visa synden såsom den verksamma orsaken till förnedring, skam och död, de senare visa rättfärdighetens lön vara härlighet, ära och lif.

     Ehuru skrifven af många pennor, på olika tider, undert skilda omständigheter, är bibeln icke clott en [page 60] samling af moraliska föreskrifter, visa grundsatser och trösterika ord. 

     Den är någonting mer: den är en förfuftsenlig, filosofisk och harmonisk framställning, af orsakerna till det närvarande onda i världen, dess enda botemedel och slutresultaten från den gudomliga vishetens synpunkt, hvilken såg planens utgång för dess begynnelse, och den utvisar vägen för Guds folk samt uppehåller och styrker dem med öfvermåttan stora och dyra löften, hvilka i sinom tid konna att förverkligas.

There is the redemption theme...

"...with his stripes we are healed."
Isaiah 53:5

Before Pilate

Jesus' Resurrection

     Nödvändigheten af en återlösares död såsom ett offer för synderna och af hans rättfärdighet såsom en öfverskylning af vår synd utvisas

--i skinnkläderna för Adam och Eva,

--i det nådiga upptagandet af Abell offer, i Isak på altaret,

--i de olika offers död hvarigenom patriarkerna hade tillträde till Gud, och i de offer, som inrättades under lagen och fortsattes under hela den judiska tidsåldern. 

     Ehuru tillskrifna en blott svag uppfattning af betydelsen af somliga af sina uttalanden (1 Pet. 1: 12) nämna profeterna om syndernas läggande på en person i stället för på ett oskäligt djur, och i profetisk åskådning se de honom, som skulle återlösa och förlossa släktet, ledas »lik ett lamm, som föres bort att slaktas», att »näpsten var lagd på honom, att vi måtte få frid», och att »genom hans sår blifva vi helade».  

     De skildrade honom sasom »föraktad och öfvergifven af människor» och förklarade, att »Herren lät allas vår missgärning drabba honom».  (Es. 53: 3—7.) 

    De omtalade, hvar denne förlossare skulle [page 61] födas (Mika 5: 2), och när han skulle dö hvarvid de försakra oss, att det icke skulle ske »för hans egen skull».  (Dan 9: 26, eng. öfv.) 

     De omnämna åtskilliga engendomligheter rörande honom

--– att han skulle vara »den rättfärdige» och fri från »svek», »orätt» eller någon annan rättvis dödsorsak (Ex. 53: 8, 9, 11);

--att han skulle förrådas för trettio silfverpenningar  (Sak. 11: 12),

--att han vid sin död skulle blifva räknad bland ogärningsmän (Ex. 53: 12),

--att icke ett ben skulle sönderslås på honom (Ps. 34: 21; Joh 19: 36),

--och att ehuru han skulle blifva död och begrafven, skulle hans kött ej undergå förvandling, ej heller skulle han kvarstanna i grafven. – Ps. 16: 10; Apg. 2: 31.

 

     De genomgå noga hela planen på ett i högsta grad logiskt och bindande sätt, hvarvid de hvarken vädja til sina åhörares fördomar eller passioner utan endast till deras upplysta förstånd, och vi finna hos dem exempel på den mest noggranna och öfvertygande bevisföring, som någonstädes förekommer rörande något ämne.  Se Rom. 5: 17—19 och så vidare till det 12: te kapitlet.

The blessing
for ALL...

     Och i trots af det judiska [page 62] folkets fördomar däremot fortsätta profeterna i samma anda och förklara, att Messias också skall blifva »ett ljus till hedningarnas upplysning» (Es. 49: 6; Luk. 2: 32), att hedningarna skulle komma till honom »från jordens ändar» (Jer. 16: 19), att hans namn skall »varda stort ibland folken» (Mal. 1:11), och att »Herrens härlighet skall varda uppenbarad och allt kött skall tillsammans se den».

        – Ex. 40: 5.  Se också Es. 42: 1—7.

The selection of a "little flock"...

Nya Testamentets Författare

     Nya testamentets författare säga sig hafva en gudomlig smörjelse, som gjorde det möjligt for dem att se uppfyllelsen af profetiorna beträffande Kristi offer.  Ehuru de såsom judar hyste den fördomen, att hvarje välsignelse vore inskränkt till deras eget folk (Apg. 11: 1—18), blefva de i stånd att se, att medan deras nation skulle blifva välsignad, så skulle alla jordens slakter också blifva valsignade tillsammans med och genom dem. 

     De sågo också, att innan vare sig Israels eller världens välsignelse ägde rum, skulle »en liten hjord» utväljas bland både judar och hedningar, som, då de sattes på prof, skulle beginnas värdiga att blifva medarfvingar till den store förlossarens härlighet och ära och med honom dela äran att välsigna Israel och all folk – Rom 8: 17.