|
| |
En
Gudomlig Uppenbarelse

BIBELN SÅSOM EN GUDOMLIG UPPENBARELSE, BETRAKTAD I FÖRNUFTETS
LJUS
–
Bibelns anspråk och dess yttre bevis på trovärdighet.
– Dess höga ålder och bevarande.
– Dess sedliga inflytande.
– Författarnes bevekelsegrunder.
– Skirfternas allmänna Karaktar.
– Moses böcker.
– Moses lag.
– Engendomligheter i det af Mose införda styrelsesättet.
– Det varf icke ett system af prästlist.
– Förhållningsregler för civila styresmän—
–
Rik och fattig på samma nivå inför lagen.
– Säkerhetsåtgärder emot ingrepp i folkets rättigheter.
– Prästeståndet ej en gynnad klass, sättet for dess underhåll m.
M.
– Skydd mot förtryck af främlingar änkor, faderlösa och tjänare.
– Bibelns profeter.
– Finnes ett gemensamt föreningsband mellan lagen, profeterna
och nya testamentets författare?
– Underverk ej stridande mot förnuftet.
– Den slutsats, vi måste draga.
|
|


A reasonable, thinking mind
will examine
Gods Word |
BIBELN är civilisationens och frihetens fackla.
Dess goda inflytande i samhället har erkänts af de största
statsmän, om ock dessa oftast hafva sett den genom de olika färgade
glasen af stridiga religionsbekännelser, hvilka, fastän de stå på
bibelns sida, sorgligt vränga dess läror. Den ärevördiga gamla boken har oafsiktligt
blifvit ställd i en grufligt falsk dager af dess egna vänner.
Många af dessa skulle vara villiga att offra lifvet för densamma.
Och dock tillfoga de den större väsentlig skada än dess fiender
genom att åberopa sig på den såsom stöd for deras så länge med vördnad
betraktade missuppfattningar af dess sanning, hvilka de på traditionens väg
erhållit is arf från sina fäder.
O, att de ville vakna upp, se efter på nytt,
hvad som står skrifvet i bibeln, och bringa dess fiender på skam genom att
frånrycka dem deras vapen!
|

Gutenberg Bible,
printed 1452-1455 in Mainz, Germany, by Johannes Gutenberg
The Bible has been miraculously
preserved

The Tyndale Bible
|
Enär naturens ljus leder oss att vänta en
fullare uppenbarelse af Gud, än den naturen själf lämnar, bör en förnuftig,
tänkande människa vara beredd att granska anspråken af hvad som helst,
som föregifver sig vara en gudomlig uppenbarelse, och som företer ett förnuftigt
yttre bevis for sannfärdigheten af sådana [page 40] anspråk. Bibeln
påstår sig vara en sadan uppenbarelse från Gud, och den kommer till oss
med tillräckligt yttre bevis för den sannolika riktigheten af sina anspråk
samt låter oss med skäl hoppas, att en noggrannare undersökning skall
bringa i ljuset ännu fullständigare och ännu mera bindande bevis for
att den verkligen är Guds ord.
Bibeln är den äldsta bok, som äger tillvaro:
den har uthärdat trettio seklers stormar.
Människor ha på allt möjligt sätt försökt att bannlysa den från
jordens yta: de hafva undangömt den, nedgräft den, gjort det till ett med
dödsstraff belagdt brott att ha den i sin ägo, och de mest bittra och
skoningslösa förföljelser ha rasat emot dem, som trott på densamma; men
boken lefver ännu.
I denna dag, medan många af dess vedersakare
sofva dödens sömn och
hundratals volymer, som skrifvits för att bringa den i vanrykte och
tillintetgöra dess inflytandee för länge sedan äro förgätna, har
bibeln banat sig väg till alla jordens folk och språk och blifvit öfversatt
på öfver fyra hundra olika munarter.
Att
denna bok öfverlefvat så många århundraden trots sådana rent af
motstycke saknande ansträngningar att bannlysa och förstöra densamma är
ett faktum som åtminstone utgör ett starkt omständighetsbevis för att
det stora väsen som den påstår vara dess upphofsman, äfven varit dess
bevarare.
|

Qumran Caves

Dead Sea Scrolls
Dating from
100 B.C. to 100 A.D., the Dead Sea Scrolls were preserved in clay urns in the Qumran caves
until their discovery in 1948.
Every book in the Old Testament, except Esther, is represented. |

St. Catherine's Monastery

Sinaitic Manuscript
Priceless
parchments of the Sinaitic Manuscript, 4th c. A.D., were preserved within the
walls of St. Catherines Monastery in the heart of Sinai. Discovered
in 1859 A.D. by Count Tischendorf, the Codex Sinaiticus contains the New Testament and
parts of the Old Testament.
|

The Geneva Bible
|
Det är en snanning, att bibelns sidliga
inflytande är utan undantag godt. De,
som gjort den till föremål för sörgfälligt studium, ha städse höjts
till ett bättre renare lif.
Andra religiosa och vetenskapliga arbeten ha uträttat
godt, verkat förädlande och varit till välsignelse för mänskligheten
i någon mån, men alla andra böcker tillsammantagna ha varit oförmogna
att skänka den suckande skapelsen den glädje, frid och välsignelse, som
bibeln tillfört både rik och fattig, lärd och olard.
|
The
Bible points and refers to one prominent character:
Jesus of Nazareth.

|
The Bible is not a book to
be read merely: it is a book to be studied with care and thought; for God's thoughts are
higher than our thoughts, and his ways than our ways. And if we would comprehend the plan
and thoughts of the infinite God, we must bend all our energies to that important work.
The richest treasures of truth do not always lie on the surface.
Bibeln är icke afsedd att blott läsas: den är
en bok, som bör studeras med omsorg och eftertanke, [page 41] ty Guds
tankar äro högre än våra tankar och hans vägar högre än våra vägar. Om vi vilja fatta den oändlige Gudens plan och tankar, måste
vi ägna all vår kraft åt detta maktpåliggande arbete.
De rikaste skatter af sanning ligga ej alltid på ytan.
Det genomgående draget i denna bok är, att den
alltjämt pekar på och hänvisar på en enda framstående karaktär, Jesus
af Nasaret, som den säger vara Guds son.
Från början till slut intager hans namn, kall och verk ett framstående
rum. Att en man benämnd Jesus
af Nasaret, lefde och åtnjöt en viss ryktbarhet ungefär vid den af
bibelns författare angifna tiden, är ett historiskt factum utanför bibeln,
och det har på olika sätt blifvit till fullo bestyrkt.
Att denne Jesus korsfästes,
emedan han gjort sig anstötlig för judarna och deras prästestånd, är
ytterligare ett af historien bekräftadt faktum, oafsedt de bevis, som lämnas
af nya testamentets författare. Dessa
(med undantag af Paulus och Lukas) voro personliga bekantskaper och lärjungar
till Jesus af Nassaret, hvilkens läror deras skrifter framställa.
|

Pool of Siloam
Jesus healed a blind man
at the Pool of Siloam John 9:11.
The pool is
one of the few undisputed localities in ancient Jerusalem. Waters from the Spring Gihon
flow into the Pool of Siloam through a tunnel which was engineered by King Hezekiah in 715
BCE. Hezekiah's 1750 foot tunnel can still be traversed by foot today. |

Golgotha
"And he bearing his cross went forth into a place called the place of a
skull,
which is called in the Hebrew Golgotha."
John 19:17

Garden Tomb
"Now in the place where he was crucified there
was a garden; and in the garden
a new sepulchre..." John 19:41
|
The
disciples
were committed
to an unpopular cause.

|
En boks tillvaro förutsätter någon slags
bevekelsegrund å författarens sida.
Vi fråga därför: Hvilka
bevekelsegrunder kunde ha förmått dessa man att antaga sig denne persons
sak? Han dömdes till döden och korsfästes som en
missdådare af judarna; de mes religiosa bland dem samtyckte till och
fordrade hans dod såsom en, hvilken ej vore vard att lefva. Och genom att åtaga sig hans sak och offentligt förkunna
hans läror blottställde sig dessa män för förakt, försakelse och
bitter förföljelse, satte själfva lifvet på spel och ledo till och med
i några fall martyrdöden.
Om vi medgifva, att Jesus, medan han lefde, var
en märklig person både i sitt lif och i sin lära, hvad bevekelsegrund
kunde väl dock hafva funnits for någon att antaga sig hans sak, sedan han
var dod? – i all synnerhet då hans död var så neslig?
Och om vi antaga, att
dessa [page 42] författare uppfunno sina berättelser, och att Jesus var
deras inbillade hjälte eller ideal, huru orimligt vore det icke att tänka
sig, att människor vid sundt förnuft, sedan de påstått, att han var
Guds son, att han hade blifvit aflad på ett öfvernaturligt sätt, ägde
öfvernaturliga krafter, genom hvilka han botat spetälsak, gifvit syn
till dem, som födts blinda, och horsel åt de döfva, till och med uppväckt
de döda – huru högst ormligt att tänka sig, att de skulle afsluta
skildringen af en sådan karaktär med den uppgiften, att en handfull af
hans fiender afrättade honom såsom en högförrädare, under det å
andra sidan alla hans vänner och lärjungar, bland dem författarne själfva,
öfvergåfvo honom och flydde i det afgörande ögonblicket?
|
What
motivated
the writers of Scripture?

Jeremiah
|
Om profanhistorien i några hänseenden afviker
från dessa skriftställare, så bör detta icke ge oss anledning att
betrakta deras uppgifter såsom osanna.
De, som så säga, böra angifva och bevisa något verksamt skål för
dessa författare att göra falska påståenden. Hvilka bevekelsegrunder kunde hafva ledt dem?
Kunde de rimligtvis hafva hoppats att därigenom vinna lycka, tykte,
makt eller jordiska fördelar? Jesu
vänners fattigdom och deras hjältes egen brist på popularitet bland
Judeens store religionsmän motsäga en sådan tanke, hvarjämte det, att
han dog som en missdådare, en fridstörare, och var föraktad, icke
lofvade någon utskikt till afundsvärdt rykte eller jordiska fördelar för
dem, som företoge sig att åter vinna fast fot för hans lära.
Om de, som predikade Jesus, haft ett sådant mål i sikte, skulle
de då icke i hast gifvit saken förlorad när de funno, att det ådrog
dem vanära, förföljelse, fängelse, gisslan, ja till ovh med doden?
Om de, som predikade Jesus, haft ett sådant mål
i sikte, skulle de då icke i hast gifvit saken förlorad när de funno, att
det ådrog dem vanära, förföljelse, fängelse, gisslan, ja till ovh med
doden?
Förnuftet säger oss tydligt, att män, som
uppoffrade hem, anseende, ära och lif, som ej lefde för standens njutning,
utan hvilkas hufvudsyfte var att höja sina medmänniskor, och som inskärpte
sedeläror af den högsta ordning, icke endast hade en bevekelsegrund, utan
att [page 43] deras bevekelsegrund måste ha varit ren och deras mål i högsta
måtto sublimt. Fornuftet förklara
vidare, att sådana mäns vittnesbörd, ledda som de voro af endast rena och
goda bevekelsegrunder, förtjänar tio gånger så mycket förtroende och
uppmärksamhet som vanliga författares.
Icke heller voro dessa män religionssvärmare:
de voro män vid sundt förnugt och gåfvo vid hvarje tillfälle skäl för
sin tro och sitt hopp, och denna sin välgrundade öfvertygelse sveko de
aldrig.
|
The
Biblical writers were honest and faithful
to the Lord.

|
Och hvad vi här hafva bemärkt kan likaledes
tilllämpas på gamla testamentets författare.
De voro i det stora hela män, utmärkta för sin trohet mot Herren,
och bibelhistorien omtalar och klandrar deras svagheter och brister lika
opartiskt, som den lofordar deras dygder och trofasthet.
Detta måste förvåna dem, som uti bibeln se en uppgjord historia,
afsedd att ingifva människor en helig fruktan och vördnad för ett
religionssystem. Det finnes
en rättframhet i bibeln, hvilken stämplar den som sanning.
Om en bedragare hade för
afsikt att framställa någon såsom en stor man, och i all synnerhet om
man ville låta påskina, att somliga af hans skrifter voro af Gud ingifna,
skulle han utan tvifvel måla en sådan persons karaktär i högsta måtto
oförvitlig och adel. Att
bibeln icke gjort sig skyldig till ett sådant handlingssätt, ar ett
tillfredsställande bevis på att den icke blef svekfullt hopsatt i afsikt
att föra bakom ljuset.
|
Examine
the
character
of the writings |
Då vi nu alltså hafva anledning att vänta
en uppenbarelse af Gods vilja och plan, och då vi funnit, att bibeln, som
påstår sig vara denna uppenbarelse, skrefs af män, hviklas
beveikelsegrunder vi ej ha skäl att sätta i fråga utan tvärtom finna
orsak att gilla, så låtom oss undersöka karaktären af de skrifter, som
uppgifvas vara inspirerade, för att se, om deras läror motsvara den
karaktär, som vi med skäl till
skrifva Gud, och huruvida de bära inom sig själfva beviset för deras
sannfärdighet.[page 44] |
The
writers
were acquainted first hand
with the facts

|
Nya testamentets fem första böcker och åtskilliga
i gamla testamentet äro berättelser eller historier om fakta som författarne
kände till, berättelser, för hvilkas sanning deras karaktär utgör en
borgen. Det är tydligt för
alla, att det icke erfordrades en särskild uppenbarelse för att helt
enkelt omtala sanningen rörande saker, med vilka de voro nära och fullt förtrogna.
Då emellertid Gud önskade att gifva människan
en uppenbarelse, utgör de faktum, att dessa berättelser om förflutna händelser
äro af betydelse for denna uppenbarelse, ju skäl for att antaga, att Gud
skulle så leda och ordna, att den ärliga person, han utsåg till författare,
skulle komma i beröring med nödiga fakta.
Trovärdigheten af dessa historiska delar af bibeln hvilar nastan
helt och hållet på författarnes karaktär och bevekelsegrunder.
En
god människa talar icke osanning. En
ren källa gifver icke bittert vatten.
Och dessa skriftens samfällda vittnesbörd nedtysta hvarje
misstanke, att deras forfattare skulle säga eller göra ondt, på det att
godt måtte komma däraf.
|

|
Sannfärdigheten af vissa bibelns böcker, såsom
Konunga-, Krönike-, Domareböckerna m. fl. lider alis intet afbräck, då
vi säga, att de äro helt enkelt sanna och omsorgsfullt skötta
minnesteckningar af framstaende händelser och personer uti deras tid. De hebreiska skrifterna innehålla historia så väl som
lagen och profetiorna, och då man ihågkommer, att deras historier, släktregister
o. s. v. voro så mycket utförligare i skildringen af närmare omständigheter
på gund af väntan, att Messias skulle härstamma från Abraham i rätt
nedstingande led finner man en förklaring, hvarför vissa historiska
delar blifvit omnämnda, hvilka anses mindre passande i ljuset af detta
nittonde århundrade.
Sa till exemple ansåg häfdatecknaren en
osminkad berättelse om moabiter- och ammoniterfolkens ursprung och deras
släktskap med Abraham sannolikt vara nödvändig for en fullständig
historia om deras ursprung. [page 45](1 Mos. 19:36-38.)
Likaså meddelas en mycket omständig redogörelse
om Judas barn, ty från honom härstammade David, konungen, genom hvilken
Marias, Jesu moders (Luk. 3: 23, 31 34), så väl som Josefs, hennes makes,
släktregister leder tillbaka till
Abraham.
Tvifvelsutan var nödvändigheten att fullkomligt
fastställa släktleden så mycket större, som af denna stam (1 Mos. 49:
10) skulle komma Israels förnämste konung så väl som den utlofvade
Messias. Häraf ett ingående i
enskildheter, som annars icke förekommer. – 1 Mos. 38.
|
We
find a reason
for details |
Det torde gifvas liknande eller andra skäll för
upptecknandet i bibeln af andra historiska fakta, hvilkas nytta vi med
tiden kanske få se, och som, om det icke gälld historia utan blott en
moralisk uppsats, skulle utan skada kunna utelämnas.
Dock kan ingen rimligtvis påstå, att bibeln nagonstädes gynnar
oanständighet.
Man torde också komma ihåg, att samma saker
kunna framställas på ett mer eller midre delikat sätt i hvarje språk,
och att ehuru bibelöfversättarne voro alltför samvetsgranna för att
utelämna något af hvad som förekom i grundtexten, lefde de likväl på
en tid, som var mindre nogräknad an vår i fråga om valet af fina
uttryck; detsamma kan man tänka sig rörande den äldre bibliska tiden
och dess vana att uttrycka sig.
Säkerligen kan icke den mest grannlaga ha något
att anmärka mot något uttryck i nya testamentet rörande denna punkt.
|


Moses Leading Israel Out of Egypt
|
Moses
böcker och de däri kungjorda lagarna.
Bibelns fem första böcker äro kända under
titeln Moses fem böcker, ehuru de ingenstädes nämna honom som sin författare.
Att de skrefvos af Mose eller under hans ledning, är mycket
antagligt, och berättelsen om hans död och begrafning, få vi tänka oss,
utgjorde ett passande tillägg af hans sekreterare.
Utelämnandet af en bestämd uppgift om att dessa
böcker voro författade af Mose är intet bevis emot ett sådant antagande,
[page 46]ty om någon annan hade skrifvit dem i afsikt att föra bakom
ljuset och begå ett bedrägeri, skulle han säkerligen, for att vinna förtroende,
hafva föregifvit, att de voro skrifna af Isrqaels store ledare och statsman.
(Se 5 Mos. 31: 9-27.)
Om
ett äro vi vissa, det var verkligen Mose, som förde det hebreiska folket
ur Egypten. Han organiserade
dem såsom en nation under de lagar, som äro framställda i dessa böcker,
och den hebreiska nationen har i öfver tre tusen år enhälligt påstått,
att dessa böcker voro en gåfva till dem af Mose, och så heliga hafva de
hållit dem, att icke en punkt eller prick finge ändras, hvilket utgör
en borgen för att texten är oförfalskad.
|

"He stretcheth out the north
over
the empty place,
and hangeth
the earth
upon nothing."
Job 26:7 |
Dessa Moses skrifter utgöra den enda trovärdiga
historia, som finnes öfver den tidrymd, de omfatta.
Den kinesiska historien vill låtsas begynna med
skalpelsen, i det den förtäljer, huru Gud gaf sig ut på vattnet i en båt
och tog en jordklimp i handen och kastade den i vattnet. Denna jordklimp, heter det, blef denna världen o. s. v.
Men hela sagan är så förnuftslos, att ett barn i förståndet
icke skulle låta sig narras däraf.
Framställningen i första Mosebok däremot utgår
från det förnuftiga antagandet, att en Gud, en skapare, en intelligent första
orsak, redan förrefanns. Den rör
sig icke om Gud såsom hafvande en begynnelse utan om hans verk och dess
begynnelse och systematiska ordningsfulla fortskridande:
»I begynnelsen skapade Gud himmel och jord».
Den blot omnämner jordens ursprung utan att inlåta
sig på någon närmare förklaring, och sedan vidtager berättelsen om de
sex dagar (tidsskeden), under hvilka den tillredes för människan.
Denna framställning bestyrkes i hufvudsak af
vetenskapen, hvars ljust samlat sig i fyra tusen år; följaktligen ar det
langt förnuftigare att godkänna det påståendet, att dess sagesman var
gudomligt inspirerad, än att antaga, att en
man ensam visste mera an hela den återstående [page 47] mänskligheten vet
efter tre tusen års forskning, en forskning, som nu underlättas af moderna
hjälpmedel och har pengar i millionvis till sit förfogande.
|
The
Mosaic Law was unequaled.
Today we base our laws on the Law of Moses |
Betrakta vidare det system af lagar dessa
skrifter innehålla. Säkert är,
att dessa lagar ej haft något motstycke förrän i detta nittonde århundradet,
och det nittonde århundradets lagar hvila på de i Moses lag uppställda
grundsatserna och äro på det hela affattade af män, som erkände den
mosaiska lagens gudomliga ursprung.
|

Moses Teaching the People of Israel |
Dekalogen, eller tio Guds bud, utgör ett kort
sammandrag af hela lagen. Dessa
tio bud innehålla förordnanden rörande gudsdyrkan och sedlighet, hvilka
måste förefalla hvarje forskare i hög grad märkliga, och om de
hittills varit okända och nu påträffades bland Greklands, Roms eller
Babylons ruiner och reliker (nationer, som hafva uppstått och åter gått
ned långt efter det dessa lagar stiftades), skulle de anses underbara, om
ej öfvernaturliga.
Men bekantskap med dem och deras anspråk har
alstrat en viss likgiltighet, så att det verkligt storartade i dem ej ses
utom af några få. Sant är,
att dessa bud icke handla om Kristus, men så gåfvos de icke heller åt
kirstna utan åt hebreer, icke för att lara tro på en återlösning utan för
att öfvertyga människor om deras syndiga tillstånd och behof af en återlösning.
Och hufvudsumman af dessa bud sammanfattades på
ett beundransvärdt sätt af kristendomens store grundläggare i den order:
»Du skall älska Herren din Gud af allt
ditt jhärta och af all din själ och af allt ditt förstånd och af all din
kraft», och:
»Du skall älska din nästa såsom dig själf.»
-- Mark. 12: 30, 31.
|
The
Israelites lived under the government
of God

The Levitical Priesthood
|
Den af Moses införda regeringsformen skilde sig
från alla andra både i äldre och nyare tid däruti, att den påstod sig
vara en styrelse, som utgick från Skaparen själf, och folket var
ansvarigt inför honom; deras lagar och inrättningar, civila och religiösa,
gjorde [page 48] anspråk på att härflyta från Gud och voro, såsom vi
strax skola se, i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad förnuftet säger
oss vara Guds karaktär.
Tabernaklet i midten af lägret hade i sitt »allraheligaste»
rum en uppenbarelse af Jehovas närvaro såsom deras konung, och där
fingo de på öfvernaturlig väg mottaga undervisning rörande den rätta
förvaltningen af nationella angelägenheter.
Ett prästestånd inrättades, som hadde oinskränkt tillsyn öfver
tabernaklet, och endast genom prästerna erhölls tillträde till Jehova
och tillstånd att meddela sig med honom.
|
The
Tabernacle,
in the center
of the Camp, had a manifestation of Gods presence in its Most Holy apartment.

Ark of Covenant in the Most Holy
|

|
The
privileges
of the priests
were limited

Priest in
Most Holy
|
Någon torde härvidlag tanka: »Jo jo, där ha
vi ändamålet med deras organisation: hos dem, liksom hos andra folk, var
det prästerna, som hade harraväldet.
De missbrukade folkets lättrogenhet och injagade fruktan hos dem för
egen äras och vinnings skull.»
Dock sakta, min vän, låtom oss icke antaga någonting
förhastadt. Då, såsom här,
det är så lätt att taga reda på själfva fakta för att se, huru saken
verkligen förhåller sig, vore det ej förnuftigt att draga losa slutsatser
med förbiseende af sakförhållanden.
Allt talar ovedersägligen emot en sådan mening.
Prästernas rättigheter och privilegier voro
skarpt begränsade; de erhöllo alls ingen civil myndighet och saknade helt
och hållet tillfälle att begagna sig af sitt ämbete för att kränka
folkets rättigheter eller samvetsfrihet, och det var af Mose, en medlem af
prästsläken, som dessa bestämmelser gjordes. |
A
theocratic government
was established

Moses

Elders of Israel
|
Enar han som Guds ombud fört Israel ur den
egyptiska träldomen, hade omständigheternas kraf lagt den verkställande
makten i hjans hand och gjort af den saktmodige Mose en själfhärskare i
myndighet och makt, ehuru han med sitt milda, ödmjuka sinnelag i själfva
verket var folkets allt för hårdt anlitade tjänare, hvilkens
lifskrafter uttömdes af hans ämbetes maktpåliggande omsorger.
Under sådana omständigheter var det, som en civilstryrelse upprättades,
hvilken i själfva verket var en demokrati, ett forkvälde.
För[page 49]att undvika allt missförstand vilja
vi säga, att ur icke troendes synpunkt var Israels regering en demokrati,
men betraktad i ljuset af sina egna anspråk var det var det en teokrati,
d. v. s. en gudomlig regering, ty de af Gud genom Mose gifna lagarna tilläto
inga förändringar: man fick hvarken lägga till eller taga ifrån sin
lagsamling.
Från denna sidan sedd var Israels regering olik
hvarje annan borgerlig regering, vare sig förr eller senare.
»Då sade Herren till Mose: ’Samla ihop åt
mig sjuttio män af de äldste i Israel, dem som du vet höra till de äldste
i folket och till dess tillsyningsmän; och för dessa fram till
uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig.
»Där vill jag då stiga ner och tala med
dig, och jag vill taga af den ande, som är öfver dig, och låta komma
öfver dem; sedan skola de bistå dig med att bära på bördan af
folket, så att du slipper bära den ensam’.» (4 Mos. 11:16, 17.)
Se också verserna 24—30 som ett exempel på äkta,
sveklöst statsmannaskap och ett saktmodigt och ödmjukt sinne.)
Då Mose återgaf detta, sade han:
»Då tog jag hufvudmännen i edra stammar,
visa och välkända män, och satte till hufvudman öfver eder, till föreståndare,
somliga öfver tusen, andra öfver hundra, andra öfver femtio och andra
öfver tio, och till tillsyningsman i edra särskilda stammar.»
-- 5 Mois. 1: 15; 2 Mos. 18: 13—26.
|
This form of government was calculated
to cultivate the
spirit of true liberty
If Moses had been ambitious,
he would have
misused his power

Moses anointing Aaron High Priest
|
Sålunda visar det sig, att denna framstående
lagstiftare, långt ifrån att söka utvidga eller för framtiden betrygga
sin makt genom att öfverlämna styrelsen öfver folket åt sina direkta
anförvanter af den prästerliga stammen och därigenom bereda dem tillfälle
att begagna sin religiösa myndighet att klafbinda folkets fri- och rättigheter,
tvärtom införde bland folket en regeringsform, som var ägnad att fostra
frihetskänslan. Andra
nationers och härskares historia uppvisar intet motstycke härtill.
I hvarje särskildt fall har härskaren sökt sin egen upphojelse
och makt.
Äfven i de fall, då sådana hjälpt till att
bilda republiker, [page 50] har det af påföljande händelser framgått,
att de gjorde det med beräkning att vinna folkets gunst och stadfästa
sin egen makt. En äregirig man, behärskad af klok beräkning, skulle, om
han befunnit sig i Moses omständigheter och haft till mål att stadfästa
ett bedrägeri mot folket, hafva arbetat på vidare sammandragning af
makten i sina egna och sin familjs händer, helst som detta skulle hafva
synts vara en ganska lätt sak att åstadkomma, då ju den religiösa
myndigheten redan foörefanns i denna stam och ifrågavarande nation
gjorde anspråk på att styras af Gud från tabernaklet.
Ej heller är det antagligt, att en man, som var
mäktig att skapa sådana lagar och regera ett sådant folk, skulle vara
kortsynt nog att icke se, hvarthän hans verksamhet måste leda. Så fullständigt laddes folkets styrelse i dess egna händer,
att änskönt det var förbehållet, att viktigare ärenden, som ofvannämnda
styresmän ej kunde afdöma, skulle hanskjutas till Mose, ägde de dock själfva
att afgöra, hvilka mål som skulle gå til Mose.
»Men om något ärende blifver eder för svårt,
skolen I hänskjuta det till mig, att jag må höra det.»
-- 5 Mos. 1: 17
|
The people
asked
for a king

Samuel anointing
Saul king
|
Ur denna synpunkt betraktadt var Israel en
republik, hvars ämbetsmän handlade enligt gudomligt förordnande.
Och fär att gära dem svarslösa, hvilka i okunnighet påstå, att
bibeln sanktionerar monarkiskt herravälde öfver folket
i stället för »en regering af folket genom folket», d. v. s.
politisk själfstyrelse, vilja vi anmärka, att denna republikanska form
af civilregering fortfor att äga bestånd i öfver fyra hundra år. Och den utbyttes sedan mot konungavälde på begäran
af »de aldste», utan Herrens godkannande. Herren sade till Samuel, som för tillfället fungerade som
ett slags provisorisk ordförande:
»Lyssna till folkets ord och gör allt hvad
de begära af dig; ty det är icke dig de hafva förkastat, utan mig hafva
de förkastat, i det de icke vilja, att jag skall vara konung öfver dem.»
[page 51]
På Guds tillsägelse utvecklade Samuel för
folket, huru deras fri- och rättigheter skulle blifva ringaktade och huru
de genom en sådan förändring skulle blifva tjänare; men förgäfves: de
hade låtit sig bedåras af den populära idén, som de kunde se förverkligad
rundt omkring sig hos andra nationer. (1
Sam. 8: 6-22.)
På hvem tränger sig ej den tanken, då man
reflikterar ofver denna berättelse om deras
åstundan efter en konung, att Mose skulle utan svårighet hafva kunnat
befästa sig i spetsen för ett stort rike? |

Judges
"Ye shall hear the small as well as the great..."
Deuteronomy 1:17

Breastplate of the High Priest which had the Urim and Thummim

The High Priest
|
Ehuru Israel såsom ett helt utgjorde en enda
nation, tog man dock efter Jakobs död städse hänsyn till
stamindelningen. Hvarje släkt
eller stam valde eller erkände enhälligt vissa medlemmar såsom sina
ombusdmän eller höfdingar. Denna
plägsed ägde bestånd till och med under deras långa träldom i Egypten.
Dessa stammens representanter
kallades höfvitsmän eller äldste, och det var till dem, som Mose öfverlämnade
äran och makten af den världsliga styrelsen.
Hade han däremot haft för afsikt att förlägga makten hos sig själf
och sin släkt, skulle dessa män varit de sista han beklädt med ämbete
och myndighet.
De instruktioner, som gåfvos dem,
hvilka blifvit utnämnda till civila styresmän, såsom från Gud, äro
ett mönster af enkelhet och renhet. Mose
förklarar inför folket i dessa domares närvaro:
»Och jag bjöd då också edra domare och
sade: ’Hören efter hvad edra bröder hafva sig emellan; och om någon
har en sak med sin broder eller med en främling (utlänning), som bor
hos honom, så bedömen rättvist mellan dem.
»I skolen icke hafva anseende till någon
person, när I dömen, utan höra den ringe likaväl som den höge; I
skolen icke frukta för någon man, ty domen hör Gud till.
Men om nagot ärende blifver eder for svårt, skolen I hänskjuta
det till mig, att jag må höra det’.»
(5 Mos. 1: 16, 17.)
Sådana
svåra mål belfvo efter Moses död bragta direkt till Herren genom öfversteprästen.
[page 52] Svaret var ja eller
nej genom Urim och Tummim.
Hvad skola vi inför dessa fakta säga om den teorien, som vill göra gällande, att dessa böcker
skrefvos af skurkaktiga präster för att tillförsäkra dem inflytande och
makt öfver folket?
Skulle väl sådana män för ett sådant ändamål
författa falska dokument, som voro ägnade att tillintetgöra just de
syften, de sökte befrämja – dokument, som på ett bindande sätt bevisa,
att Israels store höfding, en medlem af deras egen stam, på Guds tillsägelse
uteslöt prästeståndet från
världslig makt genom att lägga den makten i händerna på folket?
Anser någon en sådan slutsats förnuftig? |
"Jubilee"
the economic leveler

Blowing the Jubilee Trumpets
|
Det förtjänar vidare att beaktas, att den högsta
civilisationens lagar i detta nittonde sekel ej bättre sörja for att rik
och fattig skola vara likställda i ansvarighet inför den borgerliga
lagen. Alls ingen åtskillnad
gjordes af Moses lagar.
Och hvad det anglick att värna folket mot de
faror, som uppstå därigenom, att somliga blifva mycket fattiga och andra
öfvermåttan rika och maktiga, så har ingen annan nationell lag någonsin
blifvit antagen, som så omsorgsfullt öfvervakade denna punkt.
Moses lag sörjde för en restitution eller återställelse
hvart femtionde år – deras jubelår. Denna lag omöjliggjorde den fasta egendomens absoluta afhändande
och förhindrade därigenom dess hopande i handerna på några få. (3 Mos.
25: 9, 13-23, 27-30.)
De fingo i sanning lara sig att anse hvarandra
som bröder och att handla därefter; att bistå hvarandra utan ersattning
och att icke ockra den ene på den andre. – Se 2 Mos. 22: 25; 3 Mos. 25. 36, 37; 4
Mos. 26. 52-56.
|
All the laws were
read aloud

Gods government protected
Israel
from dictatorship. |
Alla lagar offentliggjordes, hvarigenom ränksmidare
förhindrades att med framgång ingripa i folkets rättigheter.
Lagarna voro utställda eller anbragta på ett sådant
sätt, att hvem som ville kunder afskrifva dem; och på det att de
fattigaste och olärdaste ej måtte [page 53] vara okunniga om dem, var
det prästernas skyldighet att föreläsa dem för folket vid deras sjuårsfester.
(5 Mos. 31: 10, 13.)
Är det rimligt att antaga, att sådana lagar och
bestämmelser uttänktes af illasinnade eller förslagna män, som åsyftade
att med svek beröfva folket dess frihet och lycka?
Ett sådant förmenande skulle strida mot förnuftet.
I sin aktning för främmande personers och
fienders rättigheter och intressen var den mosaiska lagen tretiotvå sekler
före sin tid – om ens de mest civiliserade nationers lagar i vår tid
kunna mäta sig med den i rättvisa och människovänlighet.
Vi läsa: |
Laws displayed love for the stranger

Ruth and Boaz
|
-- »En och samma lag skall gälla för eder,
den skall gälla lika väl for främlingen (utlänningen) som för infödingen;
ty jag är Herren, Eder Gud.» -- 2 Mos. 12: 49; 3 Mos 24: 22.
»När en främling bor hos eder i edert land,
skolen I/icke förtrycka honom. Främlingen,
som bor hos eder, skall räknas såsom en inföding bland eder du skall älska
honom såsom dig själf;
»I hafven ju själfva varit främlingar i
Egyptens land.»
-- 3 Mos. 19: 33, 34.
|
Animals were not forgotten, but were protected by laws of kindness.

Animals were not to be unequally yoked. |
»Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna, som kommit vilse, skall du föra djuret
tillbaka till honom.
»Om du ser din oväns
åsna ligga dignad under sin börda, så skall du ingalunda lämna
mannen ohulpen utan hjälpa honom att lösa af bördan.»
-- 2 Mos. 23: 4, 5.
Ej ens de stumma djuren voro förgätna.
Grymhet mot dem så val som mot människor var strängeligen förbjuden.
Man fick icke binda till munnen på oxen, medan han uttröskade säden,
af det goda skälet, att arbetaren är värd sin föda.
Man
flick ej ens använda oxen och åsnan tillsammans vid plöjning, emedan de
äro så olika i styrka och gång: det vore djurplågeri.
För deras hvila var ock sörjdt. – 5 Mos. 25: 4; 22: 10; 2 Mos.
23: 12. [page 54]
|
| Tithing
was voluntary.

The Widow's Mite
|
Prästeståndet torde af somliga kanske påstås
hafva varit en själfvisk institution, emedan levitstammen underhölls genom
tionde eller den årliga tiondedelen af hvars och ens landtmannaprodukter
bland deras bröder af de öfriga stammarna.
Att så framställa saken utgör ett orättvist
återgifvande af det verkliga förhållandet, hvilket är alltför vanligt
bland tviflare, som, möjligtvis i okunnighet, därigenom ställa i en falsk
dager ett af de märkligaste bevis på att Gud hade sin hand med i
organiserandet af detta system, och att det icke var ett verk af ett
egennyttigt och ränkfullt prästerskap.
Ja, det händer till och med ej sällan, att det
oriktigt framställes af ett nutidens prästerskap, som påyrkar ett
liknande system nu, i det de begagna det israelistiska systemet som ett
prejudikat, utan att därvid nämna det sakernas tillstånd, hvarpå det var
grundadt, eller sättet för tiondens erläggande.
|
The Priests had
no inheritance
in the land.

The High Priest
|
Det var i själfva verket grundadt på den strängaste
rättvisa. Nar Israels barn
kommo i besittning af Kanaans land, hade leviterna säkert lika stor rätt
till en andel i landet som de öfriga stammarna.
På Guds uttryckliga befallning erhöllo de emellertid intet däraf
utom vissa städer eller byar till bostäder, spridda bland de olika
stammarna, hvilka de skulle tjäna i religiosa ting.
Nio gånger ges detta förbud före landets
delning. I stället för
landet borde för visso något vederlag beredas dem, och tionden
var följaktligen denna rättvisa och billiga ersättning.
Och detta är icke allt: tionden, ehuru såsom vi
hafva sett, en rattvis utskyld, indrefs ej som en skatt utan skulle erläggas
såsom ett frivilligt bidrag. Och
ingen hotelse tvingade dem att lämna dessa bidrag: allt berodde på deras
samvetsgrannhet. De enda förmaningarna
till folket rörande denna sak äro följande:
»Tag dig till vara för att glömma bort
leviten, så länge du lefver i ditt land.»
(5 Mos. 12: 19.)
»Och [page 55] leviten, som är inom dina
portar, skall du då icke glömma bort, ty han har ingen lott eller
arfvedel jämte dig» (i landet). – 5 Mos. 14: 27.
|
|
Är det, fråga vi, rimligt att antaga, att saken
skulle så ha ordnats af själfviska och äregiriga präster, som därigenom
gjorde sig själfva arflösa och beroende af sina bröder för sitt uppehälle?
Säger oss ej förnuftet raka motsatsen? |
No provision
was made
for honoring
the priests.
Protection for widows
and orphans
Wage protection...
Honor for
the elderly

"Thou shalt rise up
before the
hoary head
and honor the face
of the old man,
and fear thy God:
I am the LORD."
Leviticus 19:32 |
I harmoni med detta och lika oförklarlig på någon
annan grund än den framhållna – nämligen att Gud är dessa lagars
stiftare – är den omständigheten, att inga särskilda anstalter träffats
för att ära skulle bevisas prästerskapet.
Uti intet skulle bedragare visa större omsorg än att vidtaga mått
och steg, hvarigenom vördnad och respekt skulle tillförsäkras dem själfva
och de strängaste straff och förbannelser falla på dem, som visade dem
missaktning. Men något
liknande förekommer icke: ingen särskild heder eller vördnad eller
frihet från våld eller förolämpning är det sörjdt för.
Allmänna lagen, som icke gjorde någon åtskillnad
mellan olika klasser och icke hade något asneende till personen, var
deras enda skydd. Detta är så
mycket märkligare, som behandlingen af tjänare, främlingar och ålderstigna
var föremål för särskild lagstiftning.
Till exempel:
»En främling
skall du icke förorätta eller förtrycka... Änkor
och faderlösa skolen I icke
behandla illa. Behandlar du
dem illa, så skall jag för visso höra deras rop, när de ropa till mig,
och min vrede skall upptändas, och jag skall dräpa eder med svärd, så
att edra egna hustrur blifva änkor och edra barn faderlösa.»
(2 Mos. 22: 21--24; 23: 9; 3 Mos. 19: 33, 34.)
»Du skall icke göra en arm och fattig daglönare
orätt, ehvad han är en af dina broder, eller han är en af främlingarna,
som äro has dig i ditt land, inom dina portar.
Samma dag han gjort sitt arbete, skall du gifva honom hans lön och
icke låta solen gå ned däröfver, eftersom han är arm och längtar
[page 56]efter sin lön; han kan eljest ropa öfver dig till Herren, och så
kommer synd att hvila på dig.» (3
Mos. 19: 13; 5 Mos. 24: 14, 15; 2 Mos. 21: 26, 27.)
»För ett grått hufvud skall du stå upp och
den gamle skall du ära.»3 Mos. 19: 32.
Se också 3 Mos 19: 14.)
Allt
detta, men intet särskildt om präster eller leviter eller deras tionde. |
Scientific sanitation

|
Lagens sundhetsförordningar, så ytterst behöfliga
för ett torftigt och länge förtryckt folk, jämte bestämmelserna och
inskränkningarna rörande rena och orena sjur, hvilka fingo eller icke
fingo ätas, äro märkliga och skulle tillika med andra drag vara af
intresse, om utrymmet tillät deras undersökande, såsom utvisande, att
deras lag hade hunnit lika långt som om ej längre an läkarevetenskapens
senaste resultat i ämnet.
Moses lag hade dessutom en typisk eller förebildande
karaktär, en sak, hvars behandling vi måste uppskjuta tills längre fram;
men redan denna hastiga öfverblick har lämnat öfverväldigande bevis för
att denna lag, som utgör sjalfva grundstommen af den uppenbarade
religionens hela system, som det återstående af bibeln vidare utvecklar,
är i sanning ett underbart uppvisande af visdom och rättvisa, i
synnerhet då dess datum tages i betraktande.
|
All this is evidence
of a wise, just
and loving God.

|
Inför förnuftets ljus måste alla medgifva, att
den icke visar något tecken af att hafva varit ett verk af förslagna
intrigmakare, utan att den till alla delar öfverensstämmer med hvad
naturen säger oss vara Guds karaktär.
Den lämnar bevis på hans vishet, rättfärdighet och kärlek.
Och vidare, den uppenbarligen fromme och ädle lagstiftaren, Mose,
förnekar, att lagarna voro hans egna, och tillskrifver dem Gud.
(2 Mos. 24: 12; 5 Mos. 9: 9--11; 2 Mos. 26: 30; 3 Mos. 1:1.)
Är det med blicken fäst på hans karaktär och
hans befallningar till folket att icke bära falskt vittnesbörd och
undvika skrymteri och lögn, är det, säga vi, rimligt att antaga, att en
sådan man själf bar falskt [page57] vittnesbörd och torgförde sina
egna åsikter och lagar såsom Guds?
Man
bör också ihågkomma, att vi begagna närvarande upplagor af bibeln, och
att därför den integritet eller det oförändrade skick, för hvilket
den är så bemarkt, utgör likaså ett bevis för Moses efterträdares
redbarhet; ty ehuru bland dessa efterföljare funnos onda män, som sökte
sitt eget och icke folkets bästa, så är det tydligt, att de icke rörde
de heliga skrifterna, som äro oförfalskade allt intill denna dag.
|
| "Take, my brethren, the prophets, who have spoken in
the name of the Lord, for an example of suffering affliction and of patience." James
5:10

Elijah Reproves King Ahab |
Bibelns
Profeter.
Låt oss nu kasta en blick på karaktären af
bibelns profeter och deras vittnesbörd.
En ganska märklig omständighet ar, att profeterna med få undantag
icke tillhörde prästklasses, och att i deras dagar deras profetior i
allmanhet väckte motvilja hos det vansläktade prästerskapet, som föredrog
att vända kappan efter vinden, och hos det for afguderi böjda folket.
Innebörden af deras budskap från Gud till
folket var i allmänhet förebråelse for synd i förening med varningar om
konnande straff, bland hvilka vi då och då finna inflätade löften om
framtida välsignelser, sedan de först blifvit renade från synden och återvunnit
Herrens ynnest.
Deras erfarenhet var till största delen långt
ifrån afundsvärd: försmädelse blef deras vanliga lott, många af dem
kastades i fängelse och dödades på våldsamt satt.
Se 1 Kon. 18: 4, 10, 17, 18; 19: 10; Jer. 38: 6; Ebr. 11: 32--38.
I somliga fall var det först åratal efter deras
död, som deras sanna karaktär som Guds profeter erkändes.
Men våra ord gälla de profetiska författare, hvilkas uttalanden göra
anspråk på att vara en direkt ingifvelse af Jehova.
|

The Prophets
|
Man
bör i sammanhang härmed ihågkomma, att vid lagens utgifvande till
Israels barn intet prästerligt förmedlande ägde rum: den gafs af Gud åt
folket genom Mose.
(2 Mos. 19: 17—25; 5 Mos. 5: 1—5.)
Och [page 58] vidare: det var hvars och ens skyldighet att, då han
såg en öfverträdare af lagen, förebrå syndaren.
(3 Mos. 19: 17.) Sålunda
hade alla befogenhet att lära och bestraffa, men enär de flesta voro, såsom
i våra dagar, upptagna med näringsomsorger, blefvo liknöjda och ej frågade
efter religion, så var det jämförelsevis få, som efterkommo denna
lagens fordran att bestraffa synden och uppmana till gudaktighet, och
dessa predikanter kallas »profeter» både i gamla och nya testamentet.
Benämningen
profet, sådan den vanligen brukas, betyder offentlig
utläggare, och afguderiets offentiliga lärare kallades äfven så, t.
ex. »Baals profeter», etc. Se 1 Kor. 14: 1—6; 2 Pet. 2: 1; Matt. 7: 15;
14: 5; Neh. 6: 7; 1 Kon. 18: 40; Tit. 1: 12.
|

Exhorting the Israelites
to Repentance |

Deborah
Reproving and Warning
|

Daniel in the Den of Lions |
"For
the prophecy came not
in old time
by the will of man:
but holy men of God spake as they were moved by the Holy Spirit."
2 Peter 1:21 |
Bland
den stora klass, som kallades profeter, utvalde Gud vid olika tidpunkter
somliga, hvilka hans särskildt befullmäktigade att aflämna budskap, som
stundom hade afseende på för handen varande ting, vid andra tillfällen
på kommande händelser.
Det
är åt skrifterna af denna klass af profeter, som talade och skrefvo såsom
de voro rörda af den heliga anden, som vi nu ägna uppmärksamhet.
De torde med skäl kunna betecknas:
|
| 
Prophets of God
|
Gudomligt
befullmaktigade profeter eller siare.
Då
man ihågkommer, att dessa profeter till det stora flertalet voro lekmän,
som icke åtnjöto något underhåll af prästmannens tionde, och då därtill
lägges, att de ofta bestraffade icke blott konungar och domare utan äfven
präster (ehuru de icke klandrade själfva ämbetet utan dess utöfvares
personliga synder), så blir det tydligt, att vi icke kunna rimligtvis anse,
att dessa profeter tillhörde någon präst- eller annan liga för
fabricerandet af lögn i Guds namn. I
ljuset af sakförhållandena förbjuder förnuftet en sadan misstanke.
Om
vi således icke finna något skall att mistänka bevekelsegrunderna hos
bibelns olika författare utan [page 59]finna, att anden i dess olika delar
är rättfärdighet och sanning, låtom oss härnäst undersöka, huruvida
det finnes något sammanhang eller föreningsband mellan Moses, de öfriga
progeternas och de nytestamentliga författarnes skrifter.
|
The
link
between the
Old and New Testaments |
Om
vi finna, att samma grundtanke genomlöper lagen, profeterna och nya
testamentets skrifter, hvilka tillsammans sträcka sig öfver en tidrymd
af femton hundra år, så ar detta, taget i sammanhang med författarnes
karaktär, anledning nog för att erkänna deras anspråk – att de äro
gudomligt inspireade – särskildt om det för dem alla gemensamma hufvudämnet
är stort och ädelt och väl öfverensstämmer med hvad helgadt människoförnuft
lär beträffande Guds karaktär och egenskaper. |
The
Bible has
one plan,
one spirit,
one aim, and
one purpose

The Wycliffe Bible
The Bible contains more than
morals, maxims, and words of comfort.
The Bible was written
by many pens
at various times
under different circumstances. |
Se
här, hvad vi finna: en och samma plan, ande, syfte och uppsåt genomgår
hela boken. Dess första sidor
berätta om människans skapelse och fall, dess sista sidor förtälja om människans
återupprättelse från detta fall, och dess mellanliggande sidor visa de på
hvarandra följande stegen af Guds plan för fullbordandet af detta uppsåt.
Harmonien
och dock motsatsen mella bibelns tre första och tre sista kapitel är slående.
--De
förra beskrifva den första skapelsen,
--de
senare den förnyade eller återställda skapelsen, då synden och dess
straff, förbannelsen, är borttagen;
--De
förra visa, huru Satan och det onda göra sitt inträde i världen för
att bedraga och förstöra de senare visa hans verk tillintetgjordt, de förstörda
återställda, det onda utplånadt och Satan förintad.
--De
förra visa, huru herraväldet förlorades af Adam, de senare visa det
herravälde återställdt och för evigt befäst af Kristus och Guds vilja
förverkligad på jorden såsom i himmelen.
--De
förra visa synden såsom den verksamma orsaken till förnedring, skam och
död, de senare visa rättfärdighetens lön vara härlighet, ära och lif.
Ehuru
skrifven af många pennor, på olika tider, undert skilda omständigheter,
är bibeln icke clott en [page 60] samling af moraliska föreskrifter, visa
grundsatser och trösterika ord.
Den
är någonting mer: den är en förfuftsenlig, filosofisk och harmonisk
framställning, af orsakerna till det närvarande onda i världen, dess
enda botemedel och slutresultaten från den gudomliga vishetens synpunkt,
hvilken såg planens utgång för dess begynnelse, och den utvisar vägen
för Guds folk samt uppehåller och styrker dem med öfvermåttan stora
och dyra löften, hvilka i sinom tid konna att förverkligas.
|
There
is the redemption theme...

"...with his stripes we are
healed."
Isaiah 53:5

Before Pilate


Jesus' Resurrection
|
Första
Mosebokens lära, att människan blef satt på prof i ett tillstånd af
ursprunglig fullkomlighet i en representant, att han ej bestod profvet,
och att nuvarande ofullkomlighet, sjukdom och död äro resultaten, men
att Gud icke har öfvergifvit henne utan skall till sist uppratta henne
genom en återlösare, född af kvinna (1 Mos. 3: 15), fasthålles och
utvecklas ända till slutet.
Nödvändigheten
af en återlösares död såsom ett offer för synderna och af hans rättfärdighet
såsom en öfverskylning af vår synd utvisas
--i
skinnkläderna för Adam och Eva,
--i
det nådiga upptagandet af Abell offer, i Isak på altaret,
--i
de olika offers död hvarigenom patriarkerna hade tillträde till Gud, och
i de offer, som inrättades under lagen och fortsattes under hela den
judiska tidsåldern.
Ehuru
tillskrifna en blott svag uppfattning af betydelsen af somliga af sina
uttalanden (1 Pet. 1: 12) nämna profeterna om syndernas läggande på en
person i stället för på ett oskäligt djur, och i profetisk åskådning
se de honom, som skulle återlösa och förlossa släktet, ledas »lik
ett lamm, som föres bort att slaktas», att »näpsten var lagd på
honom, att vi måtte få frid», och att »genom hans sår blifva vi
helade».
De
skildrade honom sasom »föraktad och öfvergifven af människor»
och förklarade, att »Herren lät allas vår missgärning drabba honom».
(Es. 53: 3—7.)
De
omtalade, hvar denne förlossare skulle [page 61] födas (Mika 5: 2), och när
han skulle dö hvarvid de försakra oss, att det icke skulle ske »för
hans egen skull». (Dan
9: 26, eng. öfv.)
De
omnämna åtskilliga engendomligheter rörande honom
--–
att han skulle vara »den rättfärdige» och fri från »svek», »orätt»
eller någon annan rättvis dödsorsak (Ex. 53: 8, 9, 11);
--att
han skulle förrådas för trettio silfverpenningar
(Sak. 11: 12),
--att
han vid sin död skulle blifva räknad bland ogärningsmän (Ex. 53: 12),
--att
icke ett ben skulle sönderslås på honom (Ps. 34: 21; Joh 19: 36),
--och
att ehuru han skulle blifva död och begrafven, skulle hans kött ej
undergå förvandling, ej heller skulle han kvarstanna i grafven. – Ps.
16: 10; Apg. 2: 31.
|
| The
ransom price... 
|
Nya
testamentets författare uppteckna i klara och gripande men dock enkla
ordalag uppfyllelsen af alla dessa förutsägelser i Jesus af Nasaret och
visa genom logiska slutledningar, att ett sådant lösenspris, som han
erlade, var nödvändigt, hvilket redan blifvit förutsagdt i lagen och
profeterna, innin världens synder kunde utplånas. (Es. 1: 18.)
De
genomgå noga hela planen på ett i högsta grad logiskt och bindande sätt,
hvarvid de hvarken vädja til sina åhörares fördomar eller passioner
utan endast till deras upplysta förstånd, och vi finna hos dem exempel på
den mest noggranna och öfvertygande bevisföring, som någonstädes förekommer
rörande något ämne. Se
Rom. 5: 17—19 och så vidare till det 12: te kapitlet.
|
The
blessing
for ALL...

|
Mose
hänvisade i lagen icke allenast på ett offer utan äfven på ett
syndernas utplånande och ett folkets välsignande under denne store förlossare,
hvilkens makt och myndighet han förklarar skall vida öfverträffa hans
egen, ehuru den komme att vara »lik» den.
(5 Mos. 18: 15, 19.) Den
utlofvade förlossaren kommer att välsigna icke blott Israel utan genom
Israel »alla släkter på jorden».
(1 Mos. 12: 3; 18: 18; 22: 18; 26: 4.)
Och i trots af det
judiska [page 62] folkets fördomar däremot fortsätta profeterna i samma
anda och förklara, att Messias också skall blifva »ett ljus till
hedningarnas upplysning» (Es. 49: 6; Luk. 2: 32), att hedningarna
skulle komma till honom »från jordens ändar» (Jer. 16: 19), att
hans namn skall »varda stort ibland folken» (Mal. 1:11), och att »Herrens
härlighet skall varda uppenbarad och allt kött skall tillsammans se den».
– Ex. 40: 5. Se också Es.
42: 1—7.
|
The
selection of
a "little flock"...
 |
Nya
Testamentets Författare
Nya
testamentets författare säga sig hafva en gudomlig smörjelse, som gjorde
det möjligt for dem att se uppfyllelsen af profetiorna beträffande Kristi
offer. Ehuru de såsom judar
hyste den fördomen, att hvarje välsignelse vore inskränkt till deras eget
folk (Apg. 11: 1—18), blefva de i stånd att se, att medan deras nation
skulle blifva välsignad, så skulle alla jordens slakter också blifva
valsignade tillsammans med och genom dem.
De
sågo också, att innan vare sig Israels eller världens välsignelse ägde
rum, skulle »en liten hjord» utväljas bland både judar och
hedningar, som, då de sattes på prof, skulle beginnas värdiga att blifva
medarfvingar till den store förlossarens härlighet och ära och med honom
dela äran att välsigna Israel och all folk – Rom 8: 17. |
|
Dessa
författare påpeka harmonien mellan denna åskådning och hvad som är
| |