Under det skriften gifver löften om lif, välsignelse och återställelse för alla släkter på jorden, erbjuder den emellertid och lofvar förändringen till andlig natur endast åt den under evangelii ålder utvalda församlingen, och icke ett enda ställe kan påträffas, som utgör stöd för något sådant hopp för några andra.

    Det är en vanlig åsikt, fastän den saknar stöd af ett enda ställe i skriften, att en fullkomlig människa aldrig funnits på jorden; att allt, hvad som ses af människan på jorden, är endast den delvis utvecklade människan, och att hon för att uppnå fullkomlighet måste antaga andlig natur.  Denna åsikt förvirrar skrifterna i stället för att utveckla den harmoni och skönhet, som är en följd af att »rätt dela sanningens ord».

     »Af jorden jordisk» var han en jordisk afbild af en andlig varelse, som ägde egenskaper af samma slag, ehuru mycket olika i fråga om grad, räckvidd och omfattning.  Till den grad är människan en afbild af Gud, att Gud kan säga till och med till den fallna människan »Kommen och låtom oss öfverlägga tillsammans.» -- Es. 1: 18, eng. öfv.

...a little lower
than the angels.

    Mose säger oss (1 Mos. 1: 31), att Gud såg på människan, som han hade gjort – ej endast börjat göra utan fullbordat – och Gud ansåg sin skapelse »mycket god», det vill säga fullkomlig, ty i Guds åsyn är ingenting, som ej är fullkomligt, mytcket godt hos hans förnuftsbegåfvade skapelser.

     Det fullkomliga hos människan, sådan hon skapades, uttryckes i Ps. 8: 6—9: 

»Du har gjort honom något [page 185]litet lägre än änglarna (eng. öfv.); med ära och härlighet krönte du honom.  Du satte honom till herre öfver dina händers verk; allt har du lagt under hans fötter: får och oxar, allesammans, så ock vildmarkens djur, fåglarna under himmelen och fiskarna i hafvet.» 

     Aposteln (Ebr. 2: 7) fäster uppmärksamheten på samma förhållande, nämligen att Guds ursprungliga uppsåt icke blifvit uppgifvit; att människan, ursprungligen härlig och fullkomlig, jordens konung, skall ihågkommas, uppsökas och återställas. 

     Han tillägger: Vi se ännu icke denna utlofvade återställelse, men vi se det första steget, Gud tager till dess utförande.  Vi se Jesus krönt med denna den fullkomliga mandomens ära och härlighet, på det han såsom en passande lösen eller ställföreträdare måtte af Guds nåd smaka döden för alla och sålunda bana vägen för människans återställelse till allt, hvad som förlorats.  Rotherham, en af de mest samvetsgranna öfversättare, återgifver detta ställe sålunda: [page 186]

»Hvad är människan, att du ihågkommer henne, 

eller en människas son, att du uppsöker honom?  

Du gjorde honom något litet mindre än budbärarne:  

med härlighet och ära krönte du honom 

och satt honom öfver dina händers verk. »

     Till belysning uppställa vi följande tabell:

Grader af
Himmelska eller
Andliga värelser.

Grader af
jordiska eller
Animala värelser.

Grader
i
Växtriket.

Grader
i
Minerslriket.

Gudomlig
-------
-------
Angelisk.

Människa.
Däggdjur.
Fågel.
Fisk.

Träd.
Buskar.
Gräs.
Mossor.

Guld.
Silfver.
Koppar.
Järn.

There is
a variety
in perfection.

[*Ordet naturbrukas stundom i en öfverförd mening, såsom t. ex. när det säges, att en hund har en otämd natur, eller att en häst har en from natur eller ondsint natur.  Men vid ett sådant bruk af ordet angifver det blott benägenheten hoss den eller det omtalade i jämförelse med andra och berör icke, strängt taget, själfva naturen hos förmålet.]

The highest grade
of mineral
is a little lower than the lowest grade of vegetable, because
in vegetable
there is life.

     Gif sorgfälligt akt på att under det de i ofvanstående tabell nämnda klasserna äro tydligt åtskilda och olika, kan likväl en jämförelse anställas emellan dem sålunda: Den högsta graden af mineralierna är underlägsen eller något litet lägre än de lägsta graden af växterna, emedan det i växtligheten finnes lif. 

     Sålunda är den högsta grad af växtlif något  litet lägre än den lägsta grad af djurlif, enär djurlifvet, till och med i sina lägsta former, äger intelligens nog att vara medveten om sin tillvaro. 

     Så är ock människan, ehuru den högsta af animala eller jordiska varelser, »något litet lägre än änglarna», emedan änglarna äro andliga eller himmelska varelser.

    De moraliska och intellektuella egenskaperna äro outvecklade och de animala instinkterna, hvilka äro otillbörligt utvecklade, motvägas icke längre af de högre.  Människan har förlorat fysisk styrka till den grad, att med allt, hvad läkekonsten kan göra, är hennes lifslängd i medeltal numera omkring trettio år, under det att hon i första början lefde nio hundra trettio år under samma straffdom.  

    Men ehuru sålunda besmittad och förnedrad af synden och dess straff, döden, som är verksam i henne, kommer människan att återställas till [page 188] sin ursprungliga fullkomlighet till kropp och själ samt till ära, härlighet och välde under och genom Kristi tusenåriga regering. 

     De ting, som komma att återställas af och genom Kristus, äro de ting, som förlorades genom Adams öfverträdelse.  (Rom. 5: 18, 19.)  Människan förlorade icke ett himmelskt utan ett jordiskt paradis.  Under dödsstraffet förlorade hon icke en andlig utan en mänsklig tillvaro; och allt det, som förlorades, köptes tillbaka af Återlösaren, som förklarade, att han var kommen för att uppsöka och frälsa det förtappade. – Luk. 19: 10.

     Och Paulus säger oss, att han tog icke änglars natur, en grad lägre än sin egen, utan han steg ned två grader och antog människors natur – han blef människa; han »vardt kött». – Ebr. 2: 16;  Fil. 2: 7, 8;  Joh. 1: 14.

    Men sålunda finna vi icke allenast bevis på att den gudomliga, angeliska och mänskliga naturen äro olika och tydligt åtskilda, utan det bevisar tillika, att det att vara en fullkomlig människa icke är att vara en ängel, lika litet som fullkomlighet i angelisk natur innebär, [page 189] att änglar äro gudomliga och jämlika med Jehova, ty Jesus antog icke änglars natur utan en annan natur – människors natur, icke den ofullkomliga människonaturen.  

    Han blef människa; icke en moraliskt fördärfvad och nära nog död varelse, såsom människorna nu äro, utan en människa i besittning af fullkomlig lifskraft.

»ty emedan döden kom genom en människa, så kom ock genom en människa de dödas uppståndelse».  (1 Kor. 15: 21.) 

     Hade han varit i minsta grad ofullkomlig, skulle det hafva bevisat, att han var under fördömelse, och då kunde han icke hafva varit ett tacknämligt offer, ej heller kunde han hafva fullkomligt hållit Guds lag.  En fullkomlig människa ställdes på prof, bestod det ej och blef fördömd, och endast en fullkomlig människa kunde erlägga det motsvarande priset såsom återlösare.

    Den logiska slutföljden kan man ej taga miste om, och därjämte hafva vi psalmistens insprierade yttrande (Ps. 8: 6—9) och Pauli anspelning därpå i Ebr. 2: 7—9.

     Det var icke förr än vid tiden för hans invigning till döden, hvaraf hans dop var en symbol – vid trettio års ålder (mandom eligt lagen och därför rätta tiden att inviga sig såsom en man) – som han erhöll underpanten på sitt arf till den gudomliga naturen.  (Matt. 3: 16, 17.) 

    Den mänskliga naturen måste invigas till döden, innan han ens kunde erhålla underpanten på den gudomliga naturen.  Och ej förr än denna invigning verkligen var utförd och han verkligen uppoffrat den mänskliga naturen intill döden, blef vår Herre Jesus fullt delaktig af den gudomliga naturen. 

     Sedan han blifvit man, blef han lydig intill döden; därför har Gud högeligen upphöjt honom till den gudomliga naturen.  (Fil. 2: 8, 9.)  Om detta skriftställe är sant, följer däraf, att han icke upphöjdes till den gudomliga naturen, förrän den mänskliga naturen verkligen var uppoffrad – död.

Twice,
Jesus experienced
a change of nature.

"For such an high priest became us, who is holy, harmless, undefiled,
separate from sinners,
and made higher than the heavens." Hebrews 7:26

     I detta storartade exempel på fullkomlig mänsklighet, som stod utan fläck inför världen, till dess den uppoffrades för världens återlösning, se vi den fullkomlighet, från hvilken vårt släkte föll i Adam, och till hvilken det kommer att återställas.  Genom att blifva människans återlösen gaf vår Herre Jesus vederlaget för hvad människan förlorat, och därför kan hela människosläktet genom tro på och lydnad för Kristus åter erhålla, icke en andlig utan en härlig fullkomlig mänsklig natur – det som var förloradt.[page 191]

    Den fullkomliga människans fullkomliga egenskaper och förmögenheter kunna utöfvas obegränsadt och på nya och växlande föremål af intressse, och kunskap och skicklighet kunna ökas ofantligt; men ingen sådan ökning af kunskap eller förmåga kan åstadkomma en förändring af natur eller göra den mer än fullkomlig.  Det blifver blott ett utvidgande och utvecklande af de fullkomliga mänskliga förmögenheterna. 

     Ökning af kunskap och skicklighet kommer utan tvifvel att utgöra människans sälla lott i all evighet; likväl kommer hon fortfarande att vara människa; och hon kommer helt enkelt att lära att i allt fullare mått bruka de den mänskliga naturen tillhörande förmögenheter, hon redan äger.  Bortom dessa aflägsna gränser kan hon icke hoppas, ej heller skall hon önska att tränga; ty hennes önskningar ligga inom gränserna för hennes förmögenheter.

    Ehuru Jesus såsom människa var ett exempel på fullkomlig mänsklig natur, hvartill massan af människosläktet kommer att återställas, så är han alltsedan sin uppståndelse exemplet på den härliga gudomliga naturen, hvilken den segervinnande församlingen, vid uppståndelsen, kommer att dela med honom. 

     Åt dessa äro de »dyra och stora löftena» gifna utöfver de härliga löften, som gifvits åt hela människosläktet.  För att rätt kunna dela sanningens ord böra vi lägga märke till att skriften talar om fullkomligheten af den gudomliga [page 192] naturen i den »lilla hjorden» och fullkomligheten af den mänskliga naturen i den återställda världen såsom två särskilda saker.

    Ehuru han antyder, att en människa saknar förmåga att förstå den högre andliga naturen (1 Kor. 2: 14), säger han tydligt, liksom för att förebygga mytiska eller vidskepliga föreställningar, att det finnes en andlig kropp så väl som en naturlig (mänsklig) kropp, en himmelsk så väl som en jordisk, och en den jordiskas härlighet så väl som en den himmelskas. 

     Den jordiskas härlighet förlorades, såsom vi hafva sett, genom den förste Adams synd och kommer att återställas åt släktet af Herren Jesus och hans brud (Kristus-personen, hufvud och kropp) under tusenårsregeringen.  Den himmelskas härlighet ses icke ännu, så långt den icke är uppenbarad för trons öga af anden genom ordet.  Dessa härligheter äro tydligt åtskilda och olika.  (1 Kor. 15: 38—49.) 

     Vi veta till någon del, hvad den naturliga, jordiska, jorden tillhörande kroppen är, ty vi hafva nu sådana, ehuru vi endast kunna tillnärmelsevis bilda oss en föreställning om härligheten af dess fullkomlighet.  Det är kött, blod och ben, ty »det, som är födt af köttet, är kött».  Och enär det finnes två tydligt åtskilda slag af kroppar, så veta vi, att den andliga, hvad den än är, icke består af kött, blod och ben: den är himmelsk, himmelen tillhörande, andlig -- »det, som är födt af anden, är ande». 

     Men hvad en andekropp är, veta vi icke, ty »det är ännu icke uppenbart, hvad vi skola varda, men...vi skola blifva honom lika» -- lika vår Herre Jesus. – Joh. 3: 6;  1 Joh. 3: 2.

     Såsom det i den liflösa skapelsen finnes en behaglig och nästan oändlig mångfald, så är i den lefvande och intelligenta skapelsen samma mångfald i fullkomlighet möjlig.  Hvarje skapad varelse i dess fullkomlighet är härlig; men såsom Paulus säger, de himmelskas härlighet är ett slags härlighet, och de jordiskas härlighet är en annan och olika härlighet.

Spirit beings
can be present,
yet invisible.

Elisha's Servant
saw Angels in Chariots

Spirit beings
can assume
human forms.

An Angel Appeared
to Gideon

»Herrens ängel slår sitt läger omkring dem, som frukta honom», och »äro de icke alla tjänsteandar, som utsändas till tjänst för deras skull, som skola ärfva frälsning?»  (Ps. 34: 8;  Ebr. 1: 14.) 

     Hafva de förrättat sin tjänst på ett synligt eller osynligt sätt?  Tvifvelsutan det senare.  Elisa var omgifven af en skara assyrier, hans tjänare var intagen af fruktan; Elisa bad till Herren, och den unge mannens ögon öppnades, och han såg bergen rundt omkring dem fulla med hästar och vagnar af eld (de liknade eld).

    Återigen, medan ängeln var osynlig för Bileam, blef han sedd af åsininnan, hvilkens ögon blefvo öppnade.

     För det andra kunna änglar antaga mänsklig gestalt och uppträda såsom människor.  Herren och två änglar [page 194] syntes på detta sätt för Abraham, som lät tillreda en måltid för dem, af hvilken de åto.  Först trodde Abraham, att det var tre män, och det var icke, förrän de stodo i begrepp att gå, som han upptäckte, att en af dem var Herren, och de andra voro två änglar, som sedermera gingo ned till Sodom och befriade Lot.  (1 Mos. 18: 1, 2.) 

     En ängel syntes för Gideon såsom en man men omtalade sedermera, hvem han var.  En ängel syntes för Simsons fader och moder, och de trodde, att han var en människa, till dess han uppfor till himmelen i altarets låga. – Dom. 6: 11—22;  13: 20.

Saul of Tarsus

"At midday, O King, I saw in the way a light from heaven, above the brightness of the sun, shining round about me and them which journeyed with me.    And when we were all fallen to the earth, I heard a voice speaking unto me, and saying in the Hebrew tongue, Saul, Saul, why persecutest thou me?    It is hard for thee to kick against the pricks." Acts 26:13,14

    Daniel uppfångade en skymt af en andlig kropp, som han beskref sålunda:  Hans ögon voro såsom brinnande bloss, hans ansikte såsom ljungelden, hans armar och fötter såsom glänsande koppar och hans röst såsom ett väldigt dån.  Inför honom nedföll Daniel såsom död.  (Dan. 10: 6, 10, 15, 17.) 

     Saulus af Tarsus uppfångade en liknande skymt af Kristi härliga kropp, hvars glans öfvergick middagssolens klarhet.  Saulus miste sin syn och föll till marken.

     Så långt hafva vi funnit, att andevarelser äro i sanning härliga; likväl äro de osynliga för människor, utom då människors ögon öppnas, så att de kunna se dem, eller då de uppträda i köttslig måtto såsom människor.  Denna slutsats finner ytterligare bekräftelse, då vi undersöka de närmare omständigheterna vid dessa uppenbarelser. 

    Herren sågs af Saulus allena, och de män som färdades med honom, hörde rösten men sågo ingen.  (Apg. 9: 7.) 

    De män, som voro tillsammans med Daniel, sågo icke det härliga väsen, han beskrifver, men en stor fruktan föll öfver dem, och de sprungo och gömde sig.  Vidare: detta härliga väsen förklarade: »Fursten för Persiens rike stod mig emot [page 195] under tjuguen dagar.»  (Dan. 10: 13.) 

    Föll Daniel, den af Herren högt älskade, ned såsom död inför den, hvilken Persiens furste motstod i tjuguen dagar?  Huru förhåller sig härmed?  Han syntes säkerligen icke i härlighet för fursten!  Nej, antigen var han i osynlig måtto närvarande hos honom, eller ock uppträdde han såsom en människa.

     Vår Herre är alltifrån sin uppståndelse en andevarelse; följaktligen föra samma förmögenheter, på hvilka vi finna exempel hos änglar (andliga väsen), också ägas af honom.  Och detta är fallet, såsom vi mera klart skola se i ett följande kapitel.

Sålunda finna vi, att skriften betraktar den andliga och den mänskliga naturen såsom olika, tydligt åtskilda naturer och lämnar intet bevis på att den ena kommer att genom evolution eller utveckling öfvergå till den andra; men å andra sidan förklarar den, att endast några få någonsin komma att förändras från den mänskliga till den gudomliga naturen, till hvilken Jesus, deras hufvud, redan blifvit upphöjd.  Och detta märkliga och särskilda drag i Jehovas plan är för det märkliga och särskilda ändamålet att bereda dessa till Guds särskilda verktyg vid utförandet af det stora framtidsverket att återställa allt.

Låtom oss nu undersöka uttrycken:

Dödlighet och Odödlighet.

     Vi skola finna deras rätta betydelse vara i fullkomlig harmoni med hvad vi lärt från var jämförelse af bibelns utsagor rörande mänskliga och andliga varelser samt jordiska och himmelska löften. 

     Åt dessa uttryck gifver man vanligtvis mycket oklara begrepp, och orätta föreställningar om deras betydelse förorsaka oriktiga uppfattningar i fråga om ämnen, med hvilka de stå i sammanhang, både i det allmänna språkbruket och i skriftens. [page 196]

     »Dödlighet» betecknar en belägenhet eller ett tillstånd af mottaglighet för död; icke ett tillstånd af död utan ett tillstånd, i hvilket död är en möjlighet.

     »Odödlighet» betecknar en belägenhet eller ett tillstånd oemottagligt för död; ej blott ett tillstånd af frihet från död utan ett tillstånd, i hvilket död är en omöjlighet.

There is confusion on mortality
and immortality.

     Ordet odödlig betyder icke dödlig; sålunda angifver ordens själfva bildning deras rätta betydelse.  Det är på grund af den allmänt förhärskande, orätta föreställningen rörande begreppet dödlig, som så många äro i förlägenhet, då de försöka att afgöra, huruvida Adam var dödlig eller odödlig före sin öfverträdelse. 

    De tänka, att om han hade varit odödlig, skulle Gud ej hafva sagt: »På den dag du däraf äter skall du döden dö», emedan det är omöjligt för en odödlig varelse att dö.  Detta är en logisk slutsats.  

    Å andra sidan säga de: Om han var dödlig, på hvad sätt kunde förklaringen: »Du skall döden dö», hafva utgjort en hotelse eller en straffdom, enär han (enligt deras oriktiga begrepp) ändå icke under några omständigheter kunde hafva undgått döden?

    Han lif var ett lif, som uppehölls »af alla träd i lustgården» utom det enda förbjudna trädet, och så länge som han förblef lydig mot och i harmoni med sin skapare, var hans lif betryggadt – de uppehållande elementen skulle ej nekas honom. 

     Sålunda sedt hade Adam lif, och död var helt [page 197] och hållet undviklig, och likväl var han i ett sådant tillstånd, att död var möjlig – han var dödlig.

    Enär det ingenstädes var utlofvadt, att han, i händelse af lydnad, skulle blifva odödlig, äro vi förpliktade att lämna alla sådana spekulationer å sido.  Han hade löfte om ett fortsättande af de välsignelser, han då åtnjöt, så länge som han var lydig, och var hotad med förlust af allt – död—om han var olydig.  

    Det är den falska föreställningen rörande betydelsen af ordet dödlig, som gör, att man i allmänhet tänker, att alla varelser, som icke dö, äro odödliga. I denna klass innefattar man därför vår himmelske Fader, var Herre Jesus, änglarna och hela människosläktet. 

     Detta är emellertid en villfarelse:  den stora massan af människosläktet, en gång frälst från fallet, så väl som himmelens änglar komma alltid att vara dödliga; ehuru i ett tillstånd af fullkomlighet och sällhet, komma de alltid att vara af den dödliga natur, som skulle kunna lida död, om de beginge synd. 

      Tryggheten af deras tillstånd kommer, såsom det var med Adam, att bero af lydnad för den allvise Guden, hvilkens rättfärdighet, kärlek och visdom och hvilkens makt att låta allting samverka till det bästa för dem, som älska och tjäna honom, skola hafva blifvit till fullo bevisade genom hans sätt att gå till väga med synden i närvarande tid.

Satan is to be destroyed,
which proves that angels are mortal.

    Tvärtom tillskrifves odödlighet endast den gudomliga naturen—ursprungligen Jehova allena, sedermera vår Herre Jesus i hans närvarande högt upphöjda tillstånd; och slutligen är odödlighet utlofvad till församlingen, [page 198] Kristi kropp, när den blifver förhärligad med honom. – 1 Tim. 6: 16;  Joh. 5: 26;  2 Pet. 1: 4;  1 Kor. 15: 53, 54.

     Vi ha icke endast bevis på att odödlighet tillkommer endast den gudomliga naturen utan äfven, att änglar äro dödliga, i det att Satan, som en gång var en furste bland dem, kommer att tillintetgöras.  (Ebr. 2: 14.)  

    Den omständigheten, att han kan tillintetgöras, bevisar, att änglar såsom en klass äro dödliga.

    Den första klassen äger en natur, som är oemottaglig för död, har inneboende lif – lif i sig själf (Joh. 5: 26); och den senare klassen har en natur, som är mottaglig för död, men som likväl, till följd af fullkomlighet i väsen och kunskap om det onda och syndiga i synden, ej gifver någon anledning till död.  

    De skola, godkända af Guds lag, för alltid förses med de element, som äro nödvändiga för att vidmakthålla dem i fullkomlighet, och de skola aldrig dö.

"The soul
that sinneth,
it shall die."

    Denna lära hvilar på den skriftvidriga hypotesen, att Gud skapade människan odödlig, att hon icke kan upphöra att vara till, och att Gud icke kan tillintetgöra henne; följaktligen är tanken den, att de oförbätterliga måste fortfara att lefva någonstädes och på något sätt, och slutsatsen är, att enär de icke äro i harmoni med Gud, så måste deras evighet vara en evighet af elände.  

    Men Guds ord försäkrar oss, att han vidtagit mått och steg mot ett sådant förevigande af synd och syndare: att människan är dödlig, och att det fulla straffet för uppsåtlig synd mot fullt ljus och kunskap icke kommer att blifva ett lif i kval utan en andra död.  

    »Den själ, som syndar, hon skall dö.»

»Hvem är du, 
som vill tvista med Gud? »
Rom. 9:20.

     Somliga hysa missuppfattningen, att rättvisan kräfver, att Gud icke skulle göra någon åtskillnad vid förlänandet af sina nådegåfvor bland sina skapelser; att om han upphöjer en till en hög ställning, så måste han rättvisligen göra detsamma för alla, så vida det ej kan visas, att några hafva förverkat sina rättigheter, i hvilket fall sådana med rätta kunde anvisas en lägre stälning.

    Och för att utdraga denna grundsats ännu längre: om några människor skola högt upphöjas och göras delaktiga af den gudomliga naturen, måste alla slutligen upphöjas till samma ställning.  

    Och hvarför icke utdraga grundsatsen till det yttersta och tillämpa samma progressionslag på däggdjurs- och insektsskapelsen och säga, att emedan de alla äro Guds skapelser, måste de alla slutligen uppnå det allra högsta tillvarelseplanet – den gudomliga naturen?  

    Detta är tydligtvis en orimlighet, men är lika förnuftigt som hvilken annan slutledning som helst, byggd på denna antagna princip.

    Men detta är icke Guds plan.  Verkligen vore sådan, hvar vore då den behagliga mångfalden i alla Guds verk?

    Men detta är icke Guds plan.  Hela naturen, både den lefvande och den litlösa, ådagalägger härligheten och mångfalden i Guds makt och vishet.  

    Och såsom »himlarna förtälja Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk» i underbar omväxling och skönhet, skall hans förnuftsbegåfvade skapelse [page 200] genom sin mångfald mycket mera ådagalägga den öfverlägsna härligheten af hans makt.  

    Vi sluta detta af Guds ords uttryckliga lära och af förnuftets och naturens öfverensstämmelse därmed.

    En handling af blott och bart rättvisa är ingen anledning till någon särskild tacksamhet, ej heller är det något bevis på kärlek; men Gud bevisar sin stora kärlek till sina skapelser i en oändlig följd af oförtjänta ynnestgåfvor, hvilka böra framkalla deras kärlek och lof till gengäld.

    Han kunde hafva låtit oss njuta sina välsignelser för en tid och sedan, utan orättvisa, utplånat allas vår tillvaro.  Till och med en så kort tillvaro vore ynnest.  Det är endast af hans ynnest, som vi alls hafva någon tillvaro. 

    Det höfves därför alla hans intelligenta skapelser att med tacksamhet mottaga hvad helst Gud förlänar.  Hvarje annat tänksesätt förtjänar rättvisligen fördömelse och kommer, om det hyllas, att sluta i förnedring och tillintetgörelse. 

    En människa äger icke rättighet att eftersträfva att blifva en ängel, enär hon aldrig blifvit kallad till denna ställning, ej heller har en ängel någon rättighet att eftersträfva den gudomliga naturen, enär denna aldrig blifvit honom erbjuden.

    Däruti bestod Satans högmod, som förorsakade hans [page 201]störtande och kommer att sluta med hans tillintetgörelse. (Es. 14: 14.) 

»Hvar och en, som upphöjer sig, han skall varda förnedrad, och den, som förnedrar sig, han skall varda upphöjd» (Luk. 14: 11), men icke med nödvändighet till den högsta ställning.

Abraham

    Att skriften lär en utkorelse, torde endast få förneka, men på hvad princip utkorelsen eller urvalet hvilar, är en fråga, som är förmål för betydlig meningsskiljaktighet, i det några påstå, att det är en godtycklig, ovillkorlig utkorelse, och andra, att den är villkorlig.  

    Det ligger någon sanning, tro vi, i båda dessa åsikter.  En utkorelse å Guds sida är uttrycket af hans val för ett visst ändamål, ämbete eller tillstånd.  Gud har gjort den utkorelsen eller funnit för godt, att några af hans skapelser skulle blifva änglar, att några skulle blifva människor, att några skulle blifva däggdjur, fåglar, insekter o. s. v., och att några skulle blifva af hans egen gudomliga natur.  

    Och ehuru Gud enligt vissa villkor väljer alla, som komma att upptagas till den gudomliga naturen, så kan det dock icke sägas, att dessa mer än andra förtjäna det; ty det är blott och bart af ynnest, som någon skapad varelse äger tillvaro på något plan.

    Det är icke emedan de valda voro bättre än andra, som Gud inbjöd dem till den gudomliga naturen, ty han gick förbi änglarna, som ej hade syndat, och kallade några af de återlösta syndarna till gudomlig ära.  

    Gud har rättighet att göra, såsom han behagar med sitt, och han finner för godt att utöfva denna rättighet för utförandet af sina planer.  Enär allt, hvad vi hafva, är af Guds nåd, alltså:

Hath not the potter power
over the clay?

»O människa, hvem är du, som vill tvista med Gud?  Icke [page 202] säger väl verket till sin mästare: Hvarför gjorde du mig så?  Eller har icke krukomakaren makt öfver leret till att af samma massa göra ett käril till heder och ett annat till vanheder» -- eller mindre heder?  (Rom. 9: 20, 21.) 

    Alla skapades af samma gudomliga makt, somliga till att hafva högre natur och störe ära och andra till att hafva lägre natur och mindre ära. 

»Så säger Herren, Israels Helige, han som ock är hans (mannens) skapare: Frågen mig om det tillkommande; lämnen åt mig omsorgen om mina söner, mina händers verk.  Det är jag, som har gjort jorden och skapat människorna därpå; det är mina händer, som hafva utspänt himmelen och uppbådat hela dess härskara.»  

»Ty så säger Herren, som har skapat himmelen, han som är Gud, han som har danat jorden och gjort den, han som har beredt den, och som icke har skapat den till att vara öde utan danat den, för att man skall bo därpå.  Jag är Herren och ingen mer.»  (Es. 45: 11, 12, 18.)

    Huru mycket bättre anstår det oss icke att komma ödmjukt till Guds ord och »fråga» om tillkommande ting än att »befalla» eller vilja göra gällande, att han måste utföra våra idéer?  

    Herre, håll dina tjänare tillbaka från förmätenhetens synder: låt dem icke hafva makt öfver oss.  Intet Guds barn, tro vi, skulle medvetet vilja föreskrifva Herren hans handlingssätt; men huru lätt och nästan omedvetet falla ej många uti denna villfarelse.

    David förklarar, att människan skapades endast något litet lägre än änglarna och kröntes med härlighet, ära, herravälde o. s. v. (Ps. 8: 5—9, eng. öfv.)  Och Petrus, Herren och alla profeterna ifrån världens begynnelse förklara, att människosläktet kommer att återställas till denna härliga fullkomlighet och återigen vara herre öfver jorden, såsom dess representant, Adam, var det. – Apg. 3: 19—21.

     Detta är den beskärda del, som det behagat Gud att gifva människosläktet.  Och hvilken härlig del!